Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

När kulturen får bestämma i stället för Guds Ord
Det kristna bokförlaget Libris, som ägs av flera olika frikyrko-organisationer, har nyligen gett ut två böcker om homosexualitet. De två böckerna har skapat en del diskussion i frikyrkovärlden, inte för att vi inte behöver prata om sexualitet (det behöver vi verkligen!) men för att båda de här böckerna är positiva till utlevd homosexualitet. Det står nämligen inte exempelvis EFK för, min kyrkas organisation, som är en av ägarsamfunden. De viger bara par som består av en man och en kvinna, precis som de flesta frikyrkor. Libris kontaktade de här samfunden väldigt sent och de hade inte mycket att säga till om, vilket ledde till kritik mot bokförlaget.
 
Jag måste erkänna att jag inte har läst någon av de här böckerna, men jag har läst om dem och jag känner väl till en av författarna. Som ni förstår har jag alltså en del åsikter om perspektiven som presenteras. HÄR kan ni läsa en presentation av de två böckerna från Libris perspektiv. 
 
Image result for välkomna varandra 
 
Mina egna åsikter om homosexualitet har jag redan skrivit om, HÄR har ni det inlägget om ni mot förmodan missat det. Men idag tänkte jag hänvisa till en artikel av Olof Edsinger, en väldigt klok man. Han skriver så mycket som jag tycker är spot on! Vill ni läsa hela artikeln finns den HÄR. Jag kommer att citera mina favoritdelar. Följande är alltså Olof Edsingers ord, när han pratar om boken "Välkomna varandra", en antologi där olika författare skrivit om homosexualitet i kyrkan.
 

Antologin består av fjorton olika texter. Ideologiskt och teologiskt ”tyngre” texter varvas med personliga berättelser. Etablerade författare samsas med debutanter. Därmed är också sagt att texterna är av olika karaktär. I förordet sägs att alla författare inte ”delar varandras syn i varje detalj”. Några saker tycks dock vara gemensamma:

  • Det första är att man bejakar samkönade relationer inom kyrkans värld, och att samkönat sex inte är att betrakta som synd. Detta innebär också att de traditionella tolkningarna av Bibelns texter på temat tolkas om – om än på lite olika sätt.
  • Det andra är att alternativen är genomgående svartvita: antingen bejakar man homosexualitet fullt ut, eller så utestänger man homosexuella från församlingen. Någon mellanväg kan det inte vara tal om, eftersom sexuell avhållsamhet för det stora flertalet betraktas som otänkbart.
  • Det tredje är att teologin visserligen betraktas som förhandlingsbar, men att känslan och den personliga berättelsen generellt förs fram som ”sanning”. Om någon har upplevt något på ett visst sätt är det så – punkt.
/.../ 
 
För egen del hade jag dock önskat att författarna hade satt in homosexualiteten i sitt större bibelteologiska sammanhang. Jag hade önskat att man inte rakt av hade köpt vår tids syn på sexuell läggning som människans mest grundläggande identitetsmarkör, och jag hade önskat en reflektion kring hur attackerna på heteronormen har banat väg för vår tids queertänkande. Jag delar också många av Daniel Alms synpunkter i Dagen (1 november, inte minst om den obefintliga reflektionen kring celibat och/eller avhållsamhet som ett både självklart och viktigt alternativ – inte bara för homosexuella, utan för många heterosexuella.
 
 
Jag känner igen det här så väl från de otaliga diskussioner jag haft på instagram och bloggar om homosexualitet och även abort. Om man inte tror att samkönade sexuella relationer är Guds vilja för Hans barn stämplas man som homofob. Att säga att sex är för gifta heterosexuella par anses hjärtlöst, även om man själv är inräknad bland de som får leva i avhållsamhet. Och att upplevelser och känslor presenteras som sanning. Så tydligt! Även när man diskuterar med människor som kallar sig kristna kommer de med argument som "det är självklart att..." och "jag upplevde aldrig att...". Guds vilja och Guds ord nämns inte, det viktigaste är den personliga erfarenheten. Jag blir så ledsen av det! Människan i centrum i stället för Gud- det är det som är synd. 
 
Edsinger skriver också att han hade önskat "att man inte rakt av hade köpt vår tids syn på sexuell läggning som människans mest grundläggande identitetsmarkör". Åh vad jag håller med!! Jag tror det är ett enormt problem som gör att kristna med den traditionella synen på äktenskapet blir så otroligt missförstådda. Vi tänker inte att ens sexualitet är det som definierar vem man är! Vi alla har olika positiva och negativa egenskaper, men vi låter inte vad som helst definiera oss. Min identitet sitter inte i att jag är bra på språk, att jag lätt blir kär eller att jag ofta säger saker utan att tänka. Min identitet är att jag är Guds älskade dotter. Med det tänket kan folk attackera mitt beteende eller min livsstil utan att jag känner att mitt värde kränks- för det finns kvar oavsett. När jag säger att jag inte tror att homosexualitet är Guds vilja säger jag inte att jag hatar alla homosexuella, lika lite som jag hatar alla som svär bara för att jag tror att det är dumt och onödigt att svära. Men det är svårt att förstå för många.
 
Det här blev kanske mest osammanhängande tankar. Det jag vill säga är att jag verkligen önskar att vi kunde hålla Bibeln i centrum i stället för att lita på våra känslor, och inte låta vår sexualitet definiera oss som personer. Vi är så mycket mer än det!
 
 
 
Mina tankar om Halloween
Halloween 2017 närmar sig. Det har blivit en så enorm grej och som så mycket annat är det något jag har ganska starka åsikter om. Idag tänkte jag dela lite av mina tankar angående Halloween, utifrån min personlighet men framför allt utifrån min kristna tro.
 
 
Att Halloween har blivit en så pass stor högtid både i USA och Sverige, som båda är länder som från början byggts upp av kristna värderingar, tycker jag är ganska intressant. För sättet det firas nu är verkligen långt från allt som Gud står för! Vad handlar det egentligen om? Från det utifrån-perspektiv som jag har tycker jag det är mycket fokus på ondskan och det som skrämmer oss. Jag har själv aldrig ens sett en skräckfilm, men jag förstår att många får en kick av att bli skrämda. Ändå har jag svårt att förstå hur en hel högtid kan kretsa kring det. Visst kan man fira Halloween på "oskyldiga" sätt, som missionärerna i Nepal som klädde ut barnen till Disney-karaktärer och åt pumpakakor, men det är inte direkt det jag ser runt mig idag. Även för barn ska det vara läskiga kostymer, och alla affärer ska ha produkter med spöken, skelett och blodiga lik. Det känns lite motsägelsefullt att vi svenskar som i vanliga fall är så bra på att hålla döden på avstånd, plötsligt firar och upphöjer just döden och till och med helvetet. 
 
 
 
Att se människor utklädda till djävulen är för mig väldigt konstigt eftersom jag tror att han existerar och är den som orsakat all ondska som finns i den värld vi lever i. Krig, cancer, svält, depression, allt tror jag började när vi valde att lyssna på djävulens röst i stället för Guds. Under Halloween ger man honom utrymme och från ett kristet perspektiv är det helt galet. Det är Gud och Hans kärlek vi vill ge utrymme (som vi till exempel försöker göra under julen), inte djävulen och hans ondska. 
 
Jag förstår om ni tycker att jag tar det här för långt, att jag får det att verka värre än det är. Eftersom jag inte vill ta del av alla Halloween-aktiviteter och traditioner har jag säkert mindre erfarenheter än vad ni har. Ni får gärna komma med era tankar och åsikter!
 
Jag vill avsluta med att även om jag som kristen inte tycker att vi ska upphöja djävulen så är jag inte rädd för honom. Ondskan finns överallt och vi kommer att påverkas av den så länge vi lever på den här jorden, men Jesus är så mycket starkare och när vi har Honom i fokus kan vi känna oss trygga. Han är Ljuset och Kärleken och en dag kommer Han att besegra all ondska!
 
 
Några tankar om Cultural Appropriation
Ulrikke Falch. Vilde, ni vet, roligaste karaktären i Skam. Skådespelerskan är så otroligt klok och rolig (!). Följ henne på instagram så förstår ni vad jag menar. Jag vill uppmuntra er att läsa ett inlägg hon skrev i VG om kulturell appropriering, efter att den norska politikern Siv Jensen lagt upp en bild där hon är utklädd till indian. Texten är på norska men det klarar ni väl?
 
 
Kulturell appropriering, eller cultural appropriation som det heter på engelska, är inte ett ämne jag lägger mycket av min energi på. Däremot är det något jag tycker är ganska viktigt och har tänkt på långt innan jag hörde uttrycket. Till exempel när jag sett västerländska turister i Nepal gå runt med tikka eller bindi som det också kallas, en prick eller fläck i pannan (ofta röd) som hinduer har, utan att bry sig om innebörden. Eller när svenskar är på semester och skaffar mehendi/hennatatueringar fast de inte bryr sig ett dugg om kulturen. Det finns massa exempel! Det här får vi alla tänka på, jag har till exempel haft bindi i pannan en gång för några år sedan när jag var på missionärsbarnsträffen, trots att jag är kristen. Att ta del av en kultur som man bott i och känner sig hemma i är dock inte riktigt samma sak, men man får vara försiktig! Att "klä ut sig" till någon från en annan kultur eller att ta vissa traditioner och göra dem till sin egen kan man inte göra hur som helst! Tänker inte skriva mycket mer om kulturell appropriering i det här inlägget, men kolla gärna på filmerna jag länkar till nedan för större förståelse av ämnet!
 
"Why minorities hate Cultural Appropriation". En video med förklaring av problematiken.
 
Gina Tricots kritiserade musikvideo från i våras (det här är på riktigt sjukt. Tycker inte att det är tydlig kulturell appropriering men det gjorde mig så upprörd att jag ville ta med det ändå...)
 
 
 

 
Två vackra indiska kvinnor med olika typer av bindis.
 
 
 
Det är inte vår kultur, och vi behöver visa ödmjukhet och respekt!