1

Leva i en bubbla / den sista tiden i O

Innan jag skriver något annat tänkte jag kommentera lite på förra inlägget, bloggens första gästinlägg skrivet av Filippa, en av mina bästa vänner. Jag tycker hon är så himla klok! 
 
En av sakerna hon skrev var följande. 
Innan resan undrade några av mina vänner i Sverige varför vi skulle åka till ett fattigt U-land istället för solsemester i Spanien. Jag hade precis som de flesta andra aldrig varit i ett U-land förut och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig.
 
Men jag vill inte leva hela mitt liv i en bubbla. Veta om att fattigdom finns, men inte förstå att det är på riktigt. Sett filmer om andra kulturer men aldrig besökt någon i verkligheten. Därför är jag väldigt tacksam över att ha fått chansen att resa till Nepal.
 
Att leva i en bubbla. Jag tycker Filippa uttryckte det bra där. När jag tänker på livet i Sverige känns det ibland overkligt. Som att det är i en liten bubbla, skyddat från så mycket som för de flesta människor i världen är naturligt och oundvikligt. Både små saker som kalla nätter inomhus och säsongsbaserad frukt men även stora saker som fattigdom, hunger och döden. Självklart dör människor även i Sverige, men vi är väldigt mycket mer skyddade än nepaleser. Att barn dör är mycket vanligare här, och sjukdomar som vi i Sverige lätt kan behandla kan vara livsfarliga här. Man är mer utelämnad. I Sverige har vi så mycket som skyddar oss på många olika plan. Bra sjukvård, bilbälten, uppvärmda hus, studiebidrag, a-kassa. Allt är så tillrättalagt och tryggt. Paradoxalt nog tror jag det är farligt. Vi blir för bekväma. Jag menar inte att vi ska ta bort alla bilbälten eller vårt välfärdssystem, men det är bra att påminna sig om att alla inte lever så här. Det måste man inte resa utomlands för att göra. Det räcker att prata med människor från Syrien, titta på filmer eller gå in på gapminder. Eller att möta den romska kvinnans vädjande blick utanför ICA. Ibland får vi en glimt av hur livet utanför bubblan ser ut, ibland kommer det nära inpå och jag tror att det ofta är det som svenskar känner sig hotade av när de vill utvisa nyanlända eller förbjuda tiggeri. Man vill inte påminnas om hur orättvis världen är, om att vi är otroligt priviligierade och att vi har ett ansvar för dem som inte är det. Det är bekvämare att skjuta det ansvaret ifrån sig. Men världen finns där fortfarande och problemen försvinner inte för att vi vänder bort blicken.
 
Något annat Filippa skrev var att hon för första gången insåg hur det kändes att se annorlunda ut. Känslan av hur länge jag än bodde där så skulle jag aldrig helt anses som en av dem. Det har hjälpt mig förstå litegrann iallafall hur det måste kännas att komma till Sverige och tillhöra en minoritet. Jag instämmer. Och ändå- vita i Nepal är priviligierade. Vi blir ofta behandlade med mer respekt än nepaleser. Så är det ju inte direkt för människor från Afghanistan, Syrien eller Somalia som kommer till Sverige. Åh, det gör mig så arg. Hur svårt kan det vara att visa lite medmänsklighet?
 
---
 
Det var några tankar om Filippas inlägg. Nu tänkte jag berätta om sista tiden i Okhaldhunga. Vi var där i nästan en vecka utan att jag skrev om vad som hände så jag tänker att jag sammanfattar lite.
 
Jag fortsatte med mina engelskalektioner, bland annat övade vi på "the" (det finns ingen motsvarighet på nepali!) och på skillnaden mellan "s" och "sh", det har de också svårt med. Hade verkligen roligt och kände mig så uppskattad både av eleverna och rektorerna. Min sista dag fick jag massor av presenter, ett "letter of appreciation" från rektorerna och ett superfint handgjort kort från två tjejer som det stod "For Eda Mam" på (på engelska blir det ju Eda med det svenska uttalet). Tror jag ska börja be folk kalla mig Ma'am och Miss i Sverige också ;) Att jag hade en uppgift gjorde verkligen att tiden i O kändes mer meningsfull. Våra första dagar kände jag att tillvaron påminde om den vi hade i Nkinga i Tanzania, det kan ni läsa om HÄR och HÄR. Då körde mamma också en kort version av sin sjuksköterskekurs medan Moa var en del på sjukhuset (hon går vård & omsorg) och resten av oss var hemma och gjorde inte särskilt mycket. Jag är jätteglad för veckorna i Tanzania men jag tyckte det var jobbigt att känna att jag inte gjorde någon nytta. (Pluggade i och för sig inför mina exams vilket visade sig vara väl investerad tid, men ändå.) Jag är verkligen tacksam till Gud över möjligheten att vara i skolan och få träffa alla fina elever där. Det var sorgligt att lämna dem, jag hoppas att jag kommer tillbaka till O i framtiden.
 
Jag & Juni utanför skolan. Det finns literally ingenting på skolgården, inte ens en liten gunga fast det är barn i 5-årsåldern som går där. Men de hade kul på rasterna ändå. 
 
Vår sista dag i byn gick hela familjen på "closing ceremony" för mammas kurs. Har nämnt vad kursen handlar om många gånger men för er som inte läst det så har mamma skapat den från grunden under början av våra fem år i Nepal, utifrån behovet av en förändrad syn på barn där de har ett värde och inte ska behandlas hur som helst. Det är vanligt att sjukhuspersonal hotar barn, att föräldrar inte får vara med under procedurer, att man inte använder smärtstillande osv och därför fokuserar kursen mycket på bemötande, känslomässigt stöd, avledning och barns rättigheter. Under avslutningsceremonin fick vi höra mamma, Moona, elever med flera berätta om kursen och jag blir så stolt över mamma. Så många timmar hon har lagt ner på att skriva materialet, förbereda lektioner, gå på möten för att försöka få kursen att bli nationellt erkänd i Nepal (vilket den nu är!) och undervisa. Pappa har också hjälpt till massor med redigering av materialet. Vilka fantastiska föräldrar jag har! Tänk att vår tid i mission var så fantastisk för oss som individer, som familj och också för så många barn, föräldrar och sjuksköterskor i Nepal. När Gud får leda oss blir resultatet riktigt bra helt enkelt!!
 
Den kvällen gick vi upp på Erik och Kristins tak och hade en liten hejdå-picknick med våfflor och choklad. Mysigt. Här kommer en bild jag lånade från mammas blogg.
 

Tidigt på fredag morgon var det dags att åka till Kathmandu igen. Som jag berättade om sist är det en resa på ca 8 timmar på slingriga, skumpiga vägar. Sist var vi bara familjen i jeepen, nu var även Torsten från Sverige och sister Moona med så det blev lite trängre men det gick bra. Jag tog Postafen för andra gången den här Nepalresan men det var nästan så jag ångrade det. De första timmarna kände jag mig drogad fast jag bara tog 3/4 tablett, det var lite obehagligt att inte alls kunna hindra sömnen. Men jag mådde nästan inget illa så den gjorde ju sitt jobb. 
 
 
Jag har så mycket att skriva att jag avslutar det här inlägget här, så fortsätter jag i nästa. Scrolla uppåt :)
0

Mögliga kuddar och livsfarliga mopeder

Spindlar i duschen. Mögliga kuddar. Galen trafik med mopeder som när som helst kunde köra på en. Det är några av de saker som jag var med om i Nepal som jag inte är van vid från Sverige.

 
Filippa heter jag som skriver det här inlägget, jag och min familj tillbringade två veckor över höstlovet i Nepal med Idas familj. Vi vandrade några dagar i Annapurnamassivet upp till toppen Punhill och besökte Katmandu, Pokhara och Tansen. Två helt fantastiska veckor med underbara människor.
 
Innan resan undrade några av mina vänner i Sverige varför vi skulle åka till ett fattigt U-land istället för solsemester i Spanien. Jag hade precis som de flesta andra aldrig varit i ett U-land förut och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig.
 
Men jag vill inte leva hela mitt liv i en bubbla. Veta om att fattigdom finns, men inte förstå att det är på riktigt. Sett filmer om andra kulturer men aldrig besökt någon i verkligheten. Därför är jag väldigt tacksam över att ha fått chansen att resa till Nepal.
 
 
Förutom att jag upplevde många små skillnader mot Sverige, både positiva och negativa, så insåg jag en massa saker, som jag egentligen vetat, men inte velat förstå, men som jag önskar att jag förstått tidigare.
 
Att fattigdom är på riktigt. Nu träffade vi inte extremt fattiga, men det var så tragiskt att se hur små möjligheter vissa hade. Alla vet ju att utbildning kostar i många länder och att det kan bli höga lån, men att inte ha råd att utbilda sig alls är jättetragiskt.
 
Eller att det behöver finnas en avdelning på sjukhuset där Ardebys jobbade för undernärda barn. Att det finns människor i världen som svälter när vi har sådana mängder av mat i Sverige.
 
Vi får inte glömma hur otroligt priviligierade vi är här i Sverige och att våra I-landsproblem som vi klagar över hela tiden kanske inte är så allvarliga som vi tror, om vi försöker att se dem ur ett litet annat perspektiv.
 
• Innan Nepalresan hade jag aldrig funderat över hur det känns att se annorlunda ut. Men det var jättejobbigt. Nästan värre än att inte kunna språket. Känslan av hur länge jag än bodde där så skulle jag aldrig helt anses som en av dem. Det har hjälpt mig förstå litegrann iallafall hur det måste kännas att komma till Sverige och tillhöra en minoritet.
 
• Vid två tillfällen under trekken såg vi föräldrar som slog sina barn. Vilken kulturkrock minst sagt. Men där ansågs det vara helt normalt.
 
Men medan vi var där så blev Nepal 54e (58 enligt wikipedia) landet i världen att förbjuda barnaga. Även om det kanske kommer ta ett tag innan det blir så i praktiken.
 

Men det fanns även massor av saker som vi i Sverige kan lära av. En av de bästa (och ibland värsta) sakerna med Nepal var enkelheten. De verkade inte lägga sitt värde i vilka prylar de har, som det lätt blir i Sverige. Jag tror enkelheten och de få vardagsvalen måste ge en väldigt icke-stressig livsstil. Jämfört med alla val i Sverige. Ska jag ta den grå eller den svarta jackan, ska jag köpa Nike eller Adidas osv.

Om alla människor i hela världen skulle ha samma konsumtionsfokuserade liv som en medelsvensk så skulle det gå åt 3,7 jordklot för att försörja alla. Medan om alla levde som en medel nepales skulle det endast gå åt 0,6 jordklot. (Källa: globalis) Jag tycker det säger något om deras livsstil.  

Jag upplevde även att människor man mötte där var mer närvarande än i Sverige. Nepaleserna tog sig verkligen tid att möta de människor de mötte utan att stressa och lät inte sina mobiler störa. Det fick ta den tid det tog. Medan här i Sverige är vi alltid på väg någon stans för att prestera. På väg mellan skola, jobb, träning… Vi hinner liksom inte med att verkligen se de människor vi möter.

Men det absolut bästa. Maten. Sååå god. Hemmalagad, närodlad, ekologisk mat varenda dag. Mums

Ha det bäst!

Filippa Jirénius, 27/11 2018

1

Sometimes it lasts, sometimes it hurts

Den senaste veckan har jag fått veta att ännu ett av paren från Unga mammor/Unga föräldrar har gjort slut. Det här paret var inte en av mina favoriter på den tiden när jag kollade på programmen men ändå har jag känt mig oväntat sorgsen över nyheten. De kändes så stabila, hade varit tillsammans i fem år (!), hade till och med planerat barnet de nu har och skulle snart gifta sig. På något sätt har de väl blivit en symbol för alla förhållanden som tar slut och som jag sörjer.

Varför? Varför är det så sjukt svårt att hålla ihop? Jag tror inte på "Den Rätte", jag tror inte att det finns en enda person som man passar ihop med och tills man hittat den är alla förhållanden dömda att ta slut. Jag tror att kärlek är ett beslut och att de flesta förhållanden/äktenskap kan hålla om man kämpar för det. Det säger jag inte för att skapa skuldkänslor hos den som gjort slut eller skiljt sig, jag är själv en av dem. Det finns såklart många anledningar att avsluta en relation, det behöver inte vara fel. Men att nästan hälften av alla Sveriges äktenskap slutar i skilsmässa, att så många barn växer upp med föräldrar som är ovänner... det är sorgligt.

För inte länge sedan kollade jag på en dokumentär om den stora marknaden för arrangerade äktenskap i Indien. En av de indiska kvinnorna som man som tittare fick möta gav sin åsikt om äktenskap. Försök att vidga dina perspektiv och läs vad hon sa.

"An arranged marriage is the best. When you want to marry someone you love, you would usually be attracted to his good looks or wealth. Sometimes you would know someone for a long time and then fall in love. That also happens. But they wouldn't be able to stand each other when they get married. Because when you're in love, everything seems wonderful. Another thing about arranged marriages is that the families have to accept each other. Then you get married. And after that, you fall in love. That's when you can live a good life together."

Jag håller inte med henne i allt hon säger, men visst har hon en poäng. När man är kär verkar allt underbart och man ser inte problemen. "Kärleken är blind", säger man, "förälskelsen är blind" borde det vara. När förälskelsen lägger sig inser man allt det där man inte tänkt på tidigare. Förhållandet eller äktenskapet kanske inte var byggt på mer än flyktiga känslor. Och har man inte en stadigare grund än så går det nog fort för allt man byggt upp att falla.

Det finns många aspekter i vår kultur som jag tror påverkar. Att vi är så vana att bli underhållna till exempel, så fort vi tröttnar på något kan vi ta fram nästa Netflix-serie eller nästa Tinder-profil. Vi har svårt att hänge oss, blir en relation jobbig så drar vi. Eller att allt kretsar kring jag, mig och mitt, det viktigaste är att JAG mår bra och att JAG får det jag behöver. Min partners behov eller mina barns behov ska inte komma före. Det här kommer också fram i abortstatistiken. Ofta hör jag argumentet att självklart ska ingen kvinna behöva föda ett barn om det inte passar henne eller om hon inte vill. På samma sätt ska jag inte behöva vara kvar i en relation där jag inte blir tillfredsställd, det kanske finns en bättre potentiell partner runt hörnet. Jag tror det är ett skadligt tankesätt som också bidrar till att så många relationer tar slut.

Jag bara reflekterar här. Som sagt är jag inte ute efter att döma någon. Jag tror absolut att det här paret jag nämnde har kämpat för att hålla ihop. Men, som James TW sjunger, "sometimes the best intentions just ain't enough". Det är den tragiska verkligheten.
 
Foto: Moa Ardeby