0

Vardagsrealism

Det lättaste att blogga om när man inte har så mycket tid eller fokus tycker jag är vardagslivet. Bloggens innehåll är ju väldigt blandat, det varierar mellan lättsamt, vardagligt och mer djupt/seriöst, typ som när jag skriver om psykisk ohälsa eller den kristna tron. Jag vet inte vad ni tycker om det (lämna gärna feedback) men jag tycker det är skönt att inte bara skriva om det mer teoretiska/djupa utan också skriva vardagliga inlägg som inte kräver så mycket tid, analys och bearbetning. Jag tycker verkligen att det är kul att skriva båda typerna av inlägg och jag gillar variation. Bloggens innehåll speglar mig som person kan man väl säga. Jag kan vara både flummig och väldigt analyserande och "djup". Jag håller på att redigera inlägg om sånt ni velat läsa om men idag blir det ett inlägg från den vardagliga och "ytliga" kategorin. 
 
I tisdags skulle jag passa Juni ett par timmar på eftermiddagen. För att undvika att vi bara sitter vid var sin skärm som det rätt ofta blir och för att jag länge tänkt baka något glutenfritt tillsammans med John tänkte jag att vi alla tre kunde baka tillsammans. Glutenfria mazariner. Inte det enklaste och snabbaste att baka med barn kan jag avslöja. Fast jag ska inte skylla på dem, bakning är inte direkt min starkaste sida heller... I alla fall så hade jag sett framför mig hur jag, John och Juni skulle ha mysig syskon-kvalitetstid och stå och skratta i köket medan vi bakar våra delikata mazariner (jag tror inte jag ätit mazariner på tre-fyra år så jag hade nog rätt höga förväntningar). Som ni säkert redan listat ut blev det inte riktigt så mysigt som jag hoppats. John blev sur på mig efter fem minuter för att han tyckte att jag körde med honom och "vägrade" känna om smöret var lagom varmt när jag tyckte han kunde känna själv, så han var inte med alls under de resterade 2 (?) timmarna av bakningen. Jag försökte säga förlåt men det hjälpte inte. Juni var rätt engagerad till och från, rörde runt i mjölblandningen så det hamnade lite överallt och var framför allt väldigt noga med att påpeka att man måste smaka på degen!! Sedan tog hon en del pauser när hon satt på köksgolvet och byggde lego, det sistnämnda var utspritt över mitten av golvet så det var rätt svårt att inte kliva på. Angående själva bakningen så blev det massa marsipankräm över och det var ju slöseri på marsipan och det blev liksom fel proportioner. Jag tycker att det var ett otydligt recept. Eller så hade vi bara för små formar. När vi tog ut dem efter förgräddningen sa Juni något i stil med "vad roliga de ser ut!" och jag skrattade nervöst. Tillslut var i alla fall mazarinerna inne i ugnen för sin andra och sista omgång och Juni övertalade mig att leka "mamma pappa barn" under tiden. Jag var en mamma som skulle föda barn och när hon (jag) ligger där och skriker mitt under förlossningen kommer "doktorn" in och säger "ska du föda barn?!". Eh, är inte det ganska uppenbart? Var du läkare sa du?? Stabilt redan där. Sedan tar doktorn fram en hammare och den stackars plågade förstföderskan får onda aningar. Så börjar doktorn SLÅ på mammans mage med hammaren!! "Vad gör du, du kan skada mitt barn!" Nej det verkar inte oroa läkaren, "man måste putta på bebisen så den kommer ut!" Ja ja, det är klart, att man bankar med en hammare på magen under en förlossning är ju det första man lär sig som läkarstudent, vilken dum mamma som inte fattar det!
 
För att återvända till de stackars mazarinerna så blev de absolut ätliga men de levde nog inte riktigt upp till mina förväntningar de heller. Nu ligger de i frysen och skäms... Hoppas inte Moa läser det här för då kommer hon inte låta mig äta någon mer. De var faktiskt ganska goda.
 
Större delen av dagen igår funkade varken Instagram eller Facebook normalt för mig. Jag googlade och tydligen var det problem i "stora delar av Europa" också. Så då avtog min fomo* (tur att Aftonbladet finns och kan upplysa en om sån viktig info!!) och började fundera över vad som skulle hända om Facebooks alla olika appar/sidor, eller typ alla sociala medier (aahh) skulle sluta funka i hela världen samtidigt under en längre tid. Alltså ett dygn skulle nog räcka för att folk skulle börja få panik, eller vad tror ni? Ännu mindre kanske. Det skulle vara så intressant ur ett socialpsykologiskt perspektiv. Fast jag kan nog tänka att det är bättre om alla drabbas samtidigt än om man är ensam om att "miss out". Då händer ju ingenting på de sociala medierna liksom. Hur skulle ni reagera om nåt sånt händer? Jag skulle nog antingen få abstinens eller så skulle min hypersociala sida komma fram och jag skulle bli jättetaggad på att umgås med folk utan att sociala medier distraherar. Spännande att tänka på tycker jag, men också skrämmande hur beroende vi är. 
 
[* vem använder egentligen begreppet fomo? Det känns som att det nästan bara används när vuxna kritiserar ungdomars internetberoende... Men det är ju en relevant känsla, för mig åtminstone!]
 
Nu har jag nog delat med mig av tillräckligt med flum för idag. Och det har blivit fredag den femtonde men jag har upptäckt att man kan ställa in så att det ser ut som att inlägget publicerades tidigare än vad det gjorde? Busigt. Men eftersom jag skrev det största delen av inlägget den fjortonde och klockan bara är fem över tolv så tycker jag det känns rimligt den här gången. 
Vardag Barn Juni Miljo Sociala medier