Jesus, Nepal & tankar från min vardag

När någon i din närhet är deprimerad
Jag har länge funderat på om jag kan ge någon vishet till dem av er som lever nära en person som är deprimerad. Jag vet hur svårt min familj och de andra som vetat om mina depressioner har haft det när jag mått som sämst. Men jag har inte alls lika mycket erfarenhet av att vara den som står bredvid och jag har inte kunnat ge några bra råd. Nu har jag hittat en artikel som kan vara till hjälp. När jag läste den kände jag bara ja, ja, ja. Det här var vad jag behövde från dem i min närhet. Så jag tänkte ge er länken, tillsammans med några utvalda citat. Det kommer från en amerikansk hemsida som heter Desiring God. Jag har länkat till den tidigare och då har jag också berättat att en del av deras teologi håller jag inte med om, framför allt när det kommer till jämställdhet och könsroller. Så om ni kollar runt på sidan får ni ha i åtanke att de på vissa punkter har åsikter som är väldigt ovanliga i svensk kristenhet. Med det sagt, här kommer länken och citaten. Tror även ni som inte är kristna kan få ut något av det.
 
 
One of the most difficult, perplexing things about depression is that it makes you feel totally alone, yet the thought of being with people is incredibly overwhelming. When I feel crushed by the weight of darkness, I don’t want to hang out with anyone, yet I also want people to know that I’m struggling and to express care for me. It doesn’t make any sense, but nothing about depression does.

This puts you in a weird place if you’re seeking to care for depressed friends. How can you serve them if they don’t want to spend time with you? Though technology can never be a substitute for flesh-and-blood friendship, it can actually be incredibly helpful in these types of situations. Simply checking in via regular text messages can be really encouraging to the depressed. It lets them know that you haven’t forgotten them, that you’re thinking about and praying for them, and that you’re their friend in good times and bad. You can also send them Scripture and encouragements to remind them that God is with them and will never leave them or forsake them.

-

Honestly, depressed people don’t always make the best friends. There are times when we require a lot more than we can give. When we’re wandering through the wasteland, we’re not a lot of fun to be around. If you’re going to care for your depressed friend, faithfulness is needed more than anything else. Faithfulness to keep praying, keep encouraging, and keep serving even when it seems like things aren’t changing.

Foto: Pernilla Ardeby
 

Det var några delar som jag verkligen känner är viktiga, men läs gärna hela artikeln!

Jag är så otroligt tacksam för min familj, framför allt mina föräldrar, som har fått stå ut med så mycket under mina depressioner. Och för de släktingar, vänner och människor från församlingen som på olika sätt har stöttat mig. Även om jag då inte kunde visa uppskattning eller ta åt mig av det ni sa så betydde det mycket att ni bara fanns där. Och många tilltal, bibelverser och sånger har fått betyda mycket för mig när jag kommit ut ur depressionen och kan tänka klart igen. Så ge inte upp, stå kvar vid den deprimerades sida och fortsätt hoppas även när han eller hon slutat hoppas för länge sedan. Förändringen kommer.

Det som inte syns på ytan
Nu kommer ännu ett inlägg om mina depressioner. Så om ni inte vill läsa om det får ni hitta på något annat.
 
 
Jag hittade det här fotot hos mormor. Det är från när vi byggde ut huset, alltså slutet av 2014 eller början på 2015. Det var under en av mina två tyngsta depressioner. Så mycket mörka tankar gömmer sig hos den där femtonåriga tjejen på bilden.
 
Jag associerar utbyggnaden otroligt mycket med mitt dåliga mående. Jag minns när vi alla klämde ihop oss i gästrummet och jag satt uppe sent med en engelskauppgift som jag som vanligt tog för seriöst. Och en morgon när jag knappt sovit något och mamma övertalade mig att stanna hemma från skolan och sova men sedan fick jag panik och tog nästa buss trots allt. När tiden sedan kom för att måla och tapetsera hjälpte jag till men ofta slutade det med att jag var tvungen att få ut en massa jobbiga tankar som jag delade med mamma. Bilden är just från målning- och tapetserings-fasen. Man ser ju inte hur dåligt jag mår. Jag ser inte ens så smal ut. Men jag hade tappat en massa vikt, hade många långa nätter bakom mig och tankar som ständigt plågade mig.
 
Jag skulle kolla en annan grej i min gamla dagbok tidigare och hamnade mitt i min senaste depression. 15 februari 2017 skrev jag såhär. Igår pratade jag med [en terapeut] på BUP, idag med [en pastor]. Det känns som att jag pratar med alla som finns... med [terapeuten] sa vi att jag ska försöka sova mer och strukturera plugg och försöka "tona ner" negativa kommentarer osv. Jag äter 2 antidepressiva tabletter/dag nu (men de kommer ju inte ändra verkligheten). 
 
Den sista meningen tycker jag är särskilt talande. Det jag menade var att det var massa saker i mig och i mitt liv som var fel på olika sätt, och ändrade serotoninnivåer skulle inte ta bort allt det där som var fel. Jag kunde verkligen inte se att det satt i mitt huvud, att jag inte alls var en hemsk människa som alla innerst inne ogillade. 
 
Jag vet verkligen inte hur stor skillnad tabletterna gjorde. Min läkare tyckte jag responderade jättebra på dem, men den tidigare depressionen gick också över på fem månader och då åt jag inga antidepressiva. Det enda jag vet är att steg för steg började jag må bättre och det var Guds röst som gjorde den stora förändringen.
 
Senare den 15 februari skrev jag såhär. Gud, du ser mig precis nu och jag vet inte hur du ser mig. Jag vet hur jag ser mig själv och jag hoppas att du ser något vackert som jag inte ser. Det gör ont att läsa det. Men Gud såg verkligen det vackra i mig hela tiden och till slut kunde jag också se det igen.
 
Vad vill jag säga med allt det här? Dels vill jag själv reflektera över de här perioderna som påverkat mig mycket. Men jag vill också öka förståelsen för psykisk ohälsa bland er som inte har samma erfarenhet som jag. Det kan yttra sig på så många olika sätt, men för varje berättelse man får höra blir ens bild av vad det kan innebära lite större. Det finns så många stereotyper av psykisk ohälsa som inte stämmer. En vän från bibelskolan beskrev det så bra, ska försöka återge ungefär vad hon sa. "Vissa tror att depression handlar om att gå runt och vara lite ledsen, men det handlar om att inte känna något alls. När något kul händer blir man inte glad, och när något jobbigt händer rycker man på axlarna för allt annat är ju redan skit." Tycker det fångar det så bra. Jag minns när jag var tretton och hade min allra första lätta depression (enligt min egen bedömning), då blev jag till och med lite hoppfull när min älskade kanin rymde för jag tänkte att det kanske kunde få mig att känna något åtminstone. Men mina känslor var fortfarande liksom bortdomnade. (Kaninen kom tillbaka sedan så det var ingen fara.)
 
Det jag också vill säga att psykisk ohälsa märks inte alltid. Mina närmsta vänner förstod först i efterhand hur sjukt dåligt jag verkligen mådde. Jag hade ett okej socialt liv även om jag var mycket mer dämpad och mindre utåtriktad än vanligt. Skolan fixade jag jättebra, med några få undantag. Jag tror det var det jag hade kontroll över när allt annat var kaos. För vissa blir det maten eller att skada sig själv fysiskt, för mig var det nog skolarbetet. Mer oskyldigt men ändå inte hälsosamt.
 
Nu har jag skrivit tillräckligt för idag. Dela gärna era tankar och erfarenheter om ni vill och gilla inlägget om ni tyckte det var givande att läsa (det är helt anonymt). Vill ni veta mer om hur jag kom ut ur min senaste depression kan ni läsa ALLT och Vintern är över. Det finns hopp i Jesu namn vänner ♡
Han har räddat mig
Ni vet låtar som man har speciella associationer till? Jag har massa sådana med bra associationer, men även vissa med dåliga. En sådan lovsång sjöng vi på Vesper häromkvällen. "Du har räddat mig" av Erik Tilling. Den spelade mamma upp under min senaste depression, jag minns särskilt ett tillfälle. Det var hennes födelsedag och vi satt och åt middag hela familjen (fast då var inte Juni hos oss) och jag tror jag typ fick ett sammanbrott under middagen. Sedan när jag lugnat ner la jag mig på jag mig på sängen i gästrummet och mamma spelade den här på Spotify. Ett och ett halvt år har gått sedan dess och nu mår jag bra, tack Jesus för det. Det är jobbigt att minnas hur sjukt dåligt jag mådde men också häftigt att tänka på hur jag kom ur det och att Gud låtit mig få må så bra sedan dess! Och att Han var med mig genom allt skit trots att jag inte kunde se det. Här kommer texten.
 
Du har räddat mig
Alltid funnits här
Vid min sida var dag
Av Din blick är jag sedd
 
Fastän livet gör ont
Vill jag lita på Dig
Tro att Du hör min bön
Att Din blick är på mig
 
Genom allt är jag Din
Du finns här hos mig
Jag är helt i Din hand
Du som ville mitt liv
Alltid finns Du här
Jag får vila i Dig
 
Lova Herren min själ
Full av ömhet och nåd
Du som gav mig mitt namn
Ja, Din blick rör vid mig
 
Genom allt är jag Din
Du finns här hos mig
Jag är helt i Din hand
Du som ville mitt liv
Alltid finns Du här
Jag får vila i Dig 
 
 
Mer om mina depressioner och hur Gud hjälpt mig igenom dem kan ni läsa i kategorin Tungt. Här skrev jag ett sammanfattande inlägg om min erfarenhet av depression.