Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Fem år
Fem år har gått sedan den dagen som var den sorgligaste i mitt liv dittills. Den sorgligaste i mitt liv även nu, inser jag när jag tänker efter. Dagen när jag lämnade mitt älskade Tansen, som jag fortfarande ser som mitt hem. Staden där jag tillbringat nästan fem av de mest betydelsefulla åren i mitt liv. Mellan åtta och tretton, den största delen av min barndom som jag minns. Åren som formade mig så mycket. De fick sitt slut den där morgonen den åttonde december tvåtusentolv. 
 
Vårt hus.
 
Vi plockar undan grejer i rummet som vi delade, jag, Moa och John. 
 
 
 
Bön för oss i församlingen.
 
Sista morgonen. En massa vänner samlade för att be och säga farväl.
 
Jag upplevde en känsla av lättnad när jag satt där i jeepen mot Kathmandu och tog igen lite av all sömn jag missat. Den sista veckan var så hektisk och det var trots allt lite skönt att ha påbörjat resan. Vi skulle åka till Thailand och vara där i en och en halv vecka innan vi åkte vidare till Sverige. Vi mötte en australiensisk familj som lämnat Tansen före oss och tillbringade härliga dagar vid havet med dem. Vi hade också debriefing-samtal med en svensk terapeut om våra känslor och vad som väntade oss. 
 
Att komma tillbaka till Sverige skulle bli svårare än jag förväntat mig. Det var då jag gick igenom min första ordentliga period av depression. Men det får jag ta i ett senare inlägg.
 
Fem år fick jag tillbringa i det underbaraste landet i världen. Det är jag så tacksam för!
 
Tell Your Heart to Beat Again
You're shattered
Like you've never been before
The life you knew
In a thousand pieces on the floor
And words fall short in times like these
When this world drives you to your knees
You think you're never gonna get back
To the you that used to be

Tell your heart to beat again
Close your eyes and breathe it in
Let the shadows fall away
Step into the light of grace
Yesterday's a closing door
You don't live there anymore
Say goodbye to where you've been
And tell your heart to beat again

Beginning
Just let that word wash over you
It's alright now
Love's healing hands have pulled you through
So get back up, take step one
Leave the darkness, feel the sun
Cause your story's far from over
And your journey's just begun

Tell your heart to beat again
Close your eyes and breathe it in
Let the shadows fall away
Step into the light of grace
Yesterday's a closing door
You don't live there anymore
Say goodbye to where you've been
And tell your heart to beat again

Let every heartbreak
And every scar
Be a picture that reminds you
Who has carried you this far
'Cause love sees farther than you ever could
In this moment heaven's working
Everything for your good

Tell your heart to beat again
Close your eyes and breathe it in
Let the shadows fall away
Step into the light of grace
Yesterday's a closing door
You don't live there anymore
Say goodbye to where you've been
And tell your heart to beat again
Your heart to beat again
Beat again

Oh, so tell your heart to beat again
 
 
 
 
(Danny Gokey 
Writers: Randy Phillips, Bernie Herms, Matthew Joseph West)
 
Promenader genom livet
Jag tog en promenad genom Alster idag, med lovsång i öronen. Solen sken och jag njöt av den friska luften och Guds underbara natur- men många minnen dök också upp, kopplade till de platser jag gick förbi. Tunga minnen. Det är verkligen svårt att tänka tillbaka på många av de situationer jag upplevt här de senaste fem åren. Men ändå fyller minnena mig med tacksamhet över att saker har förändrats, att Gud har hjälpt mig framåt och fört mig till nya platser.
 
Promenader jag var på tidigare, för snart fem år och ett år sedan, som inte var så fridfulla och härliga som dagens promenad. När jag var tretton år och var ute i mörkret och gick med pappa, för att jag skulle kunna sova sedan. När snön och kylan och mörkret fortfarande var så ovant, och depression var ett tillstånd som bara precis hade börjat. Jag pratade på om meningslösa saker där bredvid pappa, kanske för att hålla allt som var jobbigt på avstånd. Jag kände mig inte som mig själv och jag tror också att pappa var oroad över den Ida han såg framför sig. Promenader när jag var sjutton, det var inte länge sedan men ändå som ett helt annat liv. Jag blev uttvingad på kvällarna för att må bättre. Rensa tankarna och röra på mig. Jag minns speciellt en gång när Moa följde med, på den tiden fick hon inte vara lillasyster, hon fick ta hand om mig. Hon pratade med mig om vardagliga saker medan jag kände att jag höll på att sprängas från trycket som aldrig släppte. Jag ville bara skrika rakt ut i vinterluften.
 
En annan gång på våren, några veckor efter promenaden med pappa. Jag gick ut i skogen med mina syskon och fotograferade. Jag kände mig glad, för ovanlighetens skull, eller åtminstone ganska tillfreds med livet. Några dagar senare ville jag visa bilderna för pappa och berätta om att det faktiskt kändes kul. Men jag kände redan tomheten igen. Det fanns ingen bestående glädje i någonting just då.
 
Springturerna med mamma var inte länge sedan. Mindre än ett år. De tjänade inte sitt syfte, jag fick inte rensa tankarna. I stället släppte jag ut allt, alla mörka tankar som jag bara berättade om för mina föräldrar. Ofta kändes det lite bättre när jag kom tillbaka hem men även det var tillfälligt. Det höll inte länge. 
 
Idag var jag ute och gick och jag kände frid, glädje och frihet. Guds närvaro och Hans kärlek. Att jag är värd att älskas, att jag har ett underbart liv och att min framtid är ljus och spännande. Det är en sådan kontrast jämfört med tidigare år. Att få leva, verkligen leva, och njuta av det, det är så fantastiskt. Att jag står här idag och mår så bra som jag gör beror på Guds trofasthet mot mig. Han lämnade mig aldrig under någon av de där mörka stunderna, även om det kändes så. Han har lett mig till nya platser och jag är så tacksam för friheten Han har gett mig!