Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Minnen från det förflutna
Ibland dyker de upp. De där minnena som man egentligen önskar att man inte hade men som ändå har format en som person.

Såg henne utanför skolan, hon som jag var avundsjuk på en gång i tiden fast jag inte ens kände henne. Och jag gick förbi hon som jag kallade vän men som bara tryckte ner mig. Hennes röst låter precis som förr. Det finns en annan vän från den tiden också, som jag litade på men som svek mig. Sedan har vi honom som jag var så kär i, det känns som evigheter sedan, men hans syskon påminner mig om honom och jag kastas tillbaka till den tiden.

Jag har svårt att se att någon av de här relationerna har fört något gott med sig. Vem vill känna sig svartsjuk, sårad, sviken eller obesvarat kär? Det har funnits bra stunder, men i det stora hela var det människor som tog mer än vad de gav tillbaka. Men det är väl så det är, livet. Vissa människor skadas man av, andra skadar man själv, medvetet eller omedvetet. Det är svårt att lita på människor när man har blivit sårad och besviken. Men vi måste våga det, för vad vore livet utan nära relationer där vi visar oss sårbara? Vi får förlåta de som skadat och gå vidare. Hat och bitterhet bara förstör. 
 
 
 
ALDRIG.

Tänkte berätta lite om det som berörde mig mest under Frizon (förutom förbönen och personliga tilltal från Gud). När Terese Fredenwall sjöng sina sånger. Så fint. Hon har varit på en turné kallad Aldrig tillsammans med bl a den kristna sexologen Hanna Möllås. Det handlar om att öka medvetenhet om sexuella övergrepp som sker även i kyrkan- något som Terese själv varit med om. Efter att jag hörde henne tala och sjunga har jag lyssnat mer på hennes sånger från skivan Vildmarken och de är verkligen så bra. En av de som berör mig så starkt är sången som heter just Aldrig. Tänkte att ni skulle få ta del av texten. 

 

 

Jag står och väntar utanför

Inget är som förr

Du har bytt din lekkamrat

Och namnet på din dörr

 

Du sa att vi var starka då

Men du ska se mig nu

Ingenting är starkare

Än den jag är nu

 

Aldrig, aldrig, aldrig

Ska jag skada mig som du, nej

Aldrig, aldrig, aldrig

Får du göra som förut

 

Jag blev alltid lämnad kvar

Avklädd i ett rum

Ett förbrukat undantag

Missförstådd och ung

 

Du sa att jag var vacker då

Men du ska se mig nu

Ingenting är vackrare

Än den jag är nu

 

Aldrig, aldrig, aldrig

Ska jag skada mig som du, nej

Aldrig, aldrig, aldrig

Får du göra som förut

 

 

Att vi skadar varandra så, vi människor. Förnedrar, utnyttjar och sårar varandra. Tänk att allt började med att vi valde vår egen väg i stället för Guds. Vi, alla. Inte bara de som begår brott. Men ondskan hos oss blir så tydlig när man hör om människor som blir utsatta för övergrepp av någon de litade på, någon som borde varit deras förebild. Jag gråter. Tårar för de sårade, som Gud längtar efter att upprätta, och de som sårat, som Gud längtar efter att förlåta. Tack Jesus för att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

 

 

(Bildkälla: Teresefredenwall.com)

För ett halvår sedan
var jag mitt i det. Det mörkaste mörka. Jag kan läsa i min dagbok och kastas tillbaka till den tiden. Samtal med mamma och pappa de flesta dagar, samtal med både läkare och terapeut på BUP, antidepressiva för första gången och en dos som ökades, påklistrade leenden, ändlösa nedvärderande tankar om mig själv, listor på allt som behövde förändras, tårar, frustration, desperation, ensamhet. Känslan av att nu är det slut, jag kommer inte klara en dag till. Inte orka. Inte kunna se en fortsättning på livet. 
 
Ni kanske tycker att jag skriver för mycket om det tunga. För mycket om depressionen. Men jag tror det är viktigt för mig att få bearbeta. Efter depressionen 2014-2015 lämnade jag allt bakom mig, ville inte tänka på det och ännu mindre berätta om det. Det blev för stora kontraster, jag tror det är bra att tänka på det jobbiga även när jag mår bra. Så ni får stå ut.