Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Det som inte syns på ytan
Nu kommer ännu ett inlägg om mina depressioner. Så om ni inte vill läsa om det får ni hitta på något annat.
 
 
Jag hittade det här fotot hos mormor. Det är från när vi byggde ut huset, alltså slutet av 2014 eller början på 2015. Det var under en av mina två tyngsta depressioner. Så mycket mörka tankar gömmer sig hos den där femtonåriga tjejen på bilden.
 
Jag associerar utbyggnaden otroligt mycket med mitt dåliga mående. Jag minns när vi alla klämde ihop oss i gästrummet och jag satt uppe sent med en engelskauppgift som jag som vanligt tog för seriöst. Och en morgon när jag knappt sovit något och mamma övertalade mig att stanna hemma från skolan och sova men sedan fick jag panik och tog nästa buss trots allt. När tiden sedan kom för att måla och tapetsera hjälpte jag till men ofta slutade det med att jag var tvungen att få ut en massa jobbiga tankar som jag delade med mamma. Bilden är just från målning- och tapetserings-fasen. Man ser ju inte hur dåligt jag mår. Jag ser inte ens så smal ut. Men jag hade tappat en massa vikt, hade många långa nätter bakom mig och tankar som ständigt plågade mig.
 
Jag skulle kolla en annan grej i min gamla dagbok tidigare och hamnade mitt i min senaste depression. 15 februari 2017 skrev jag såhär. Igår pratade jag med [en terapeut] på BUP, idag med [en pastor]. Det känns som att jag pratar med alla som finns... med [terapeuten] sa vi att jag ska försöka sova mer och strukturera plugg och försöka "tona ner" negativa kommentarer osv. Jag äter 2 antidepressiva tabletter/dag nu (men de kommer ju inte ändra verkligheten). 
 
Den sista meningen tycker jag är särskilt talande. Det jag menade var att det var massa saker i mig och i mitt liv som var fel på olika sätt, och ändrade serotoninnivåer skulle inte ta bort allt det där som var fel. Jag kunde verkligen inte se att det satt i mitt huvud, att jag inte alls var en hemsk människa som alla innerst inne ogillade. 
 
Jag vet verkligen inte hur stor skillnad tabletterna gjorde. Min läkare tyckte jag responderade jättebra på dem, men den tidigare depressionen gick också över på fem månader och då åt jag inga antidepressiva. Det enda jag vet är att steg för steg började jag må bättre och det var Guds röst som gjorde den stora förändringen.
 
Senare den 15 februari skrev jag såhär. Gud, du ser mig precis nu och jag vet inte hur du ser mig. Jag vet hur jag ser mig själv och jag hoppas att du ser något vackert som jag inte ser. Det gör ont att läsa det. Men Gud såg verkligen det vackra i mig hela tiden och till slut kunde jag också se det igen.
 
Vad vill jag säga med allt det här? Dels vill jag själv reflektera över de här perioderna som påverkat mig mycket. Men jag vill också öka förståelsen för psykisk ohälsa bland er som inte har samma erfarenhet som jag. Det kan yttra sig på så många olika sätt, men för varje berättelse man får höra blir ens bild av vad det kan innebära lite större. Det finns så många stereotyper av psykisk ohälsa som inte stämmer. En vän från bibelskolan beskrev det så bra, ska försöka återge ungefär vad hon sa. "Vissa tror att depression handlar om att gå runt och vara lite ledsen, men det handlar om att inte känna något alls. När något kul händer blir man inte glad, och när något jobbigt händer rycker man på axlarna för allt annat är ju redan skit." Tycker det fångar det så bra. Jag minns när jag var tretton och hade min allra första lätta depression (enligt min egen bedömning), då blev jag till och med lite hoppfull när min älskade kanin rymde för jag tänkte att det kanske kunde få mig att känna något åtminstone. Men mina känslor var fortfarande liksom bortdomnade. (Kaninen kom tillbaka sedan så det var ingen fara.)
 
Det jag också vill säga att psykisk ohälsa märks inte alltid. Mina närmsta vänner förstod först i efterhand hur sjukt dåligt jag verkligen mådde. Jag hade ett okej socialt liv även om jag var mycket mer dämpad och mindre utåtriktad än vanligt. Skolan fixade jag jättebra, med några få undantag. Jag tror det var det jag hade kontroll över när allt annat var kaos. För vissa blir det maten eller att skada sig själv fysiskt, för mig var det nog skolarbetet. Mer oskyldigt men ändå inte hälsosamt.
 
Nu har jag skrivit tillräckligt för idag. Dela gärna era tankar och erfarenheter om ni vill och gilla inlägget om ni tyckte det var givande att läsa (det är helt anonymt). Vill ni veta mer om hur jag kom ut ur min senaste depression kan ni läsa ALLT och Vintern är över. Det finns hopp i Jesu namn vänner ♡
Han har räddat mig
Ni vet låtar som man har speciella associationer till? Jag har massa sådana med bra associationer, men även vissa med dåliga. En sådan lovsång sjöng vi på Vesper häromkvällen. "Du har räddat mig" av Erik Tilling. Den spelade mamma upp under min senaste depression, jag minns särskilt ett tillfälle. Det var hennes födelsedag och vi satt och åt middag hela familjen (fast då var inte Juni hos oss) och jag tror jag typ fick ett sammanbrott under middagen. Sedan när jag lugnat ner la jag mig på jag mig på sängen i gästrummet och mamma spelade den här på Spotify. Ett och ett halvt år har gått sedan dess och nu mår jag bra, tack Jesus för det. Det är jobbigt att minnas hur sjukt dåligt jag mådde men också häftigt att tänka på hur jag kom ur det och att Gud låtit mig få må så bra sedan dess! Och att Han var med mig genom allt skit trots att jag inte kunde se det. Här kommer texten.
 
Du har räddat mig
Alltid funnits här
Vid min sida var dag
Av Din blick är jag sedd
 
Fastän livet gör ont
Vill jag lita på Dig
Tro att Du hör min bön
Att Din blick är på mig
 
Genom allt är jag Din
Du finns här hos mig
Jag är helt i Din hand
Du som ville mitt liv
Alltid finns Du här
Jag får vila i Dig
 
Lova Herren min själ
Full av ömhet och nåd
Du som gav mig mitt namn
Ja, Din blick rör vid mig
 
Genom allt är jag Din
Du finns här hos mig
Jag är helt i Din hand
Du som ville mitt liv
Alltid finns Du här
Jag får vila i Dig 
 
 
Mer om mina depressioner och hur Gud hjälpt mig igenom dem kan ni läsa i kategorin Tungt. Här skrev jag ett sammanfattande inlägg om min erfarenhet av depression.
Vintern är över
Min vän börjar tala, han säger till mig:
Res dig, min älskade,
min sköna, och kom!   
Se, vintern är över,
regntiden slut och förbi. 
Blommorna visar sig på marken,
sångens tid har kommit
och turturduvans röst hörs i vårt land.   
Fikonträdets frukter rodnar, 
vinstockarna blommar och sprider sin doft.
Res dig, min älskade,
min sköna, och kom!
 
-- Höga Visan 2:10-13 SFB15
 
Foto: Moa Ardeby 
 
Bibelverserna ovan läste mina föräldrar för mig en majdag för snart tre år sedan. Höga Visan är en berättelse om en man och en kvinna som är förälskade, som man också kan läsa som en symbolberättelse för Jesus kärlek till oss (det är så vackert!). Den där dagen i maj 2016 läste mina föräldrar det som att Gud sa det till mig- "kom ut i ljuset, lämna skammen". Jag minns det som en vändpunkt för den depressionen jag var i då, en punkt när mörkret till slut vek undan. Under båda de två perioder som jag räknar som djupa depressioner har jag varit otroligt nedtyngd av krav och känt att jag inte duger. Jag kurade ihop mig i mörkret, både bildligt och bokstavligt talat. Men Jesus sa till mig "Res dig, min älskade!". "Res dig upp" och "ta min hand" var två saker som jag faktiskt upplevde att Jesus sa till mig, en senare tid när jag åter igen mådde riktigt dåligt. Verserna från Höga Visan tror jag verkligen speglar det Gud vädjat till mig om och om igen under mina depressioner, men det har inte alltid nått fram till mig.
 
Jag har skrivit en hel del om mina depressioner tidigare, bland annat HÄR och HÄR. Eftersom perioder av dåligt mående har återkommit sedan jag var tretton, framför allt under de kallare och mörkare delarna av året, har jag haft en viss oro inför att jag skulle falla ner i depression även den vintern som har varit. I somras, på den kristna ungdomsfestivalen Frizon, fick jag förbön (det betyder helt enkelt att en annan person ber för en) för höstern och vintern, att jag skulle få må bra. Tjejen som bad för mig, som hette Natalie, berättade efter bönen att hon fick en bild där jag går genom snön, solen lyser på mig och Guds änglar går efter mig. 
 
Foto: Pernilla Ardeby 
 
En vacker bild, eller hur? Och det är mer än så, i Jesus finns det kraft på riktigt, bortom fina bilder och vackra ord. De senaste månaderna har inte varit en dans på rosor, speciellt veckorna efter nyår var det ganska tufft av flera olika anledningar. Men det blev en tid när jag insåg åter igen, och ännu mer, hur beroende jag är av Jesus. Hur lite jag har i mig själv och hur mycket jag behöver relationen med Honom som grund för mitt liv. De nedvärderande tankarna har kommit, men de har inte tagit över, och jag har varit otroligt långt bort från det jag upplevde för drygt ett år sedan och tre år sedan. Det är en enorm skillnad på mina dagboksanteckningar från början av 2018 jämfört med början av 2017. De senaste månaderna, även när det har varit jobbigt, har jag varit medveten om att Gud är nära och att Han älskar mig. Allt hänger inte heller på mig, jag kommer alltid misslyckas, men det är Jesus som har gjort allt. Det gör en obeskrivlig skillnad att veta det.
 
Vintern är över, våren kommer, och jag har fått må så mycket bättre än vad jag har gjort tidigare vintrar och vårar. Jag tackar Gud för det!!
 
Foto: Pernilla Ardeby