Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Vintern är över
Min vän börjar tala, han säger till mig:
Res dig, min älskade,
min sköna, och kom!   
Se, vintern är över,
regntiden slut och förbi. 
Blommorna visar sig på marken,
sångens tid har kommit
och turturduvans röst hörs i vårt land.   
Fikonträdets frukter rodnar, 
vinstockarna blommar och sprider sin doft.
Res dig, min älskade,
min sköna, och kom!
 
-- Höga Visan 2:10-13 SFB15
 
Foto: Moa Ardeby 
 
Bibelverserna ovan läste mina föräldrar för mig en majdag för snart tre år sedan. Höga Visan är en berättelse om en man och en kvinna som är förälskade, som man också kan läsa som en symbolberättelse för Jesus kärlek till oss (det är så vackert!). Den där dagen i maj 2016 läste mina föräldrar det som att Gud sa det till mig- "kom ut i ljuset, lämna skammen". Jag minns det som en vändpunkt för den depressionen jag var i då, en punkt när mörkret till slut vek undan. Under båda de två perioder som jag räknar som djupa depressioner har jag varit otroligt nedtyngd av krav och känt att jag inte duger. Jag kurade ihop mig i mörkret, både bildligt och bokstavligt talat. Men Jesus sa till mig "Res dig, min älskade!". "Res dig upp" och "ta min hand" var två saker som jag faktiskt upplevde att Jesus sa till mig, en senare tid när jag åter igen mådde riktigt dåligt. Verserna från Höga Visan tror jag verkligen speglar det Gud vädjat till mig om och om igen under mina depressioner, men det har inte alltid nått fram till mig.
 
Jag har skrivit en hel del om mina depressioner tidigare, bland annat HÄR och HÄR. Eftersom perioder av dåligt mående har återkommit sedan jag var tretton, framför allt under de kallare och mörkare delarna av året, har jag haft en viss oro inför att jag skulle falla ner i depression även den vintern som har varit. I somras, på den kristna ungdomsfestivalen Frizon, fick jag förbön (det betyder helt enkelt att en annan person ber för en) för höstern och vintern, att jag skulle få må bra. Tjejen som bad för mig, som hette Natalie, berättade efter bönen att hon fick en bild där jag går genom snön, solen lyser på mig och Guds änglar går efter mig. 
 
Foto: Pernilla Ardeby 
 
En vacker bild, eller hur? Och det är mer än så, i Jesus finns det kraft på riktigt, bortom fina bilder och vackra ord. De senaste månaderna har inte varit en dans på rosor, speciellt veckorna efter nyår var det ganska tufft av flera olika anledningar. Men det blev en tid när jag insåg åter igen, och ännu mer, hur beroende jag är av Jesus. Hur lite jag har i mig själv och hur mycket jag behöver relationen med Honom som grund för mitt liv. De nedvärderande tankarna har kommit, men de har inte tagit över, och jag har varit otroligt långt bort från det jag upplevde för drygt ett år sedan och tre år sedan. Det är en enorm skillnad på mina dagboksanteckningar från början av 2018 jämfört med början av 2017. De senaste månaderna, även när det har varit jobbigt, har jag varit medveten om att Gud är nära och att Han älskar mig. Allt hänger inte heller på mig, jag kommer alltid misslyckas, men det är Jesus som har gjort allt. Det gör en obeskrivlig skillnad att veta det.
 
Vintern är över, våren kommer, och jag har fått må så mycket bättre än vad jag har gjort tidigare vintrar och vårar. Jag tackar Gud för det!!
 
Foto: Pernilla Ardeby 
Samla inte skatter
Ett hus i vårt bostadsområde brann ner helt och hållet imorse. Paret som bodde där förlorade nästan allt materiellt de ägde under bara några timmar... Här kan ni läsa mer. Tänk vad otryggt det är egentligen, ägodelar och pengar. Saker som vi ofta värderar så högt men som så fort kan försvinna.
 
Foto: SVT
 
 
I Bibeln säger Jesus följande:
 
"Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara." 
 
-- Matteusevangeliet 6:19-21 SFB98
 
 
Tack Jesus för att Du är evig, och oavsett om vi förlorar allt i det här livet finns Du alltid kvar!
 
 
Fem år
Fem år har gått sedan den dagen som var den sorgligaste i mitt liv dittills. Den sorgligaste i mitt liv även nu, inser jag när jag tänker efter. Dagen när jag lämnade mitt älskade Tansen, som jag fortfarande ser som mitt hem. Staden där jag tillbringat nästan fem av de mest betydelsefulla åren i mitt liv. Mellan åtta och tretton, den största delen av min barndom som jag minns. Åren som formade mig så mycket. De fick sitt slut den där morgonen den åttonde december tvåtusentolv. 
 
Vårt hus.
 
Vi plockar undan grejer i rummet som vi delade, jag, Moa och John. 
 
 
 
Bön för oss i församlingen.
 
Sista morgonen. En massa vänner samlade för att be och säga farväl.
 
Jag upplevde en känsla av lättnad när jag satt där i jeepen mot Kathmandu och tog igen lite av all sömn jag missat. Den sista veckan var så hektisk och det var trots allt lite skönt att ha påbörjat resan. Vi skulle åka till Thailand och vara där i en och en halv vecka innan vi åkte vidare till Sverige. Vi mötte en australiensisk familj som lämnat Tansen före oss och tillbringade härliga dagar vid havet med dem. Vi hade också debriefing-samtal med en svensk terapeut om våra känslor och vad som väntade oss. 
 
Att komma tillbaka till Sverige skulle bli svårare än jag förväntat mig. Det var då jag gick igenom min första ordentliga period av depression. Men det får jag ta i ett senare inlägg.
 
Fem år fick jag tillbringa i det underbaraste landet i världen. Det är jag så tacksam för!