Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Sista dagen i Nkinga

Nu har vi varit i Tanzania i två veckor och i Nkinga i nästan två veckor. Det betyder att imorgon bitti är det dags att åka vidare, det blir en bussresa på ca 12 timmar och sedan en bilresa innan vi är framme vid Mikumi National Park. Där ska vi sova en natt, för att dagen efter åka på safari på morgonen och på eftermiddagen åka vidare till Bomani Beach. Där ska vi ha lite semester i några dagar innan flyget går mot Sverige, fredag den 20 april. Så här ser planerna ut i alla fall, man vet ju aldrig om något kommer ändras…

Det känns både sorgligt, jobbigt och skönt att lämna Nkinga. Jag är inte så taggad på allt resande men samtidigt blir det spännande att se nya platser. Veckorna här har varit bra, jag har hunnit plugga en hel del men även göra andra saker. Jag tänkte berätta lite om vad vi gjort sedan jag skrev sist, för en vecka sedan.

I söndags var vi på gudstjänst i pingstkyrkan nära sjukhuset. Det var mycket musik och dans, det var härligt, och det är en häftig känsla att vara i en så stor grupp av kristna syskon från en annan del av världen! Det var en jättestor församling, den stora kyrkan var full och det satt till och med folk utanför byggnaden.


Den fina kyrkan!


Dagen efter, en måndag, besökte jag och Moa Nkinga English Medium School tillsammans med sjuksköterskestudenterna. Det är en skola för barn mellan 3 och 14 år och den ligger också jättenära sjukhuset. Vi blev runtvisade på skolan, som såg ganska fin ut med målningar av alfabetet på väggarna. Mycket var förstås annorlunda från i Sverige, till exempel bodde 180 av eleverna på skolan, i kala, gråa sovsalar fyllda med våningssängar och träskåp där eleverna hade sina saker. Att så pass små barn får bo där utan att träffa sina föräldrar på kanske flera månader känns ganska sorgligt… Samtidigt får de ju utbildning vilket inte är en självklarhet här. Man påminns om och om igen hur bra mycket är i Sverige- tänk att jag, förutom gratis läromedel och gratis lunch, får betalt varje månad för att gå i skolan?! På Nkinga English Medium School var det skolavgift även för de yngsta barnen, och mannen som visade oss runt berättade att många av föräldrarna hade problem med att betala den.

När vi gick runt på skolan kom det fram ett gäng tjejer i 6-årsåldern och ville känna på våra ljushyade armar. Sedan följde de med oss och höll oss i händerna. Lite gulligt och lite jobbigt. Tänk om alla människor vore blinda för hudfärg...

I onsdags hälsade vi på en pastor och hans familj. Vi hade sagt innan att vi inte ville ha jordnötter, eftersom John är allergisk. Pastorns fru plockade fram en tallrik med bananer och en stor kastrull med någonting i. Så öppnade hon den, och vad tror ni den var fylld med om inte jordnötter? Vi blev lite nervösa, men John fick sitta en bit ifrån och det gick bra. Vi andra tyckte att det var goda jordnötter, de var kokta i sitt skal. Vi hade aldrig ätit jordnötter på det sättet förut så det var roligt! De var ju närodlade också :)

I torsdags fick jag, Moa, Juni och mamma uppleva ett litet äventyr. Vi följde med ett gäng tanzaniska sjuksköterskor på ”mobile clinic”, vilket innebar att vi åkte jeep i ca en timme till en by dit personal från sjukhuset åker ungefär en gång i månaden. Jag är inte säker på om de kör samma grej varje gång, men den här gången var det i alla fall fokus på mödrar och deras små barn. Alla barn skulle vägas i en våg som hängdes upp i ett av träden, och sedan fick vissa av dem vaccinationer. Jag, Moa och mamma hjälpte till litegrann med vägningen, jag skrev upp vikterna, som den manlige sjuksköterskan envisades med att säga på swahili för att jag skulle lära mig… Det var ju en kul idé men det blev mycket mer stressigt än om han hade sagt på engelska (vilket han kunde jättebra). Det var i alla fall kul att få hjälpa till litegrann, det var ca 270 barn som vägdes (!!) så det var en lång kö. Förutom det var jag mycket med Juni. Hon klarade dagen väldigt bra! Men vi fick väldigt mycket uppmärksamhet av både mammor och barn. Det märktes att de funderade på hur vi hörde ihop- tre ljushyade och en mycket yngre mörkare flicka. En kvinna tog mod till sig och frågade mig direkt om det var jag som var Junis mamma (jag tror det var det hon sa, jag förstår ju inte swahili…). När jag pekade på mamma var det många som skrattade. De förstår väl helt enkelt inte hur det går ihop.


Mammor och barn i kö till vågen.


Det hade regnat mycket natten innan vi åkte, så det var fullt med stora, djupa vattenpölar på vägen som jeepen fick köra igenom så vattnet skvätte. På ett ställe var det en riktigt stor och djup pöl och en minibuss satt fast där. Vi var lite nervösa när vi var mitt i pölen och knappt kom framåt, men så backade chauffören och lyckades köra igenom pölen. Vi och människor ute på gatan hurrade :)

Samma kväll åt vi middag hemma hos en sjuksköterska och före detta sömmerska som har sytt en del kläder åt oss. Hon och hennes familj bodde i ett väldigt fint hus och maten vi fick var jättegod- kryddat ris, linsgryta och kålsallad, bland annat. Det var nog den godaste mat jag ätit här hittills! Oftast äter vi mat som Juliana, vår hushållerska, har lagat, och den har inte varit så jättemycket smak i. Vi vet dock inte hur autentisk den är, eftersom Juliana har jobbat länge med svenskar så kanske maten är anpassad efter några andra svenskars önskemål. Att man med jämna mellanrum känner gruskorn i munnen påverkar också matupplevelsen negativt. Det kan komma från riset, spenaten, vattnet eller kanske alla tre. Det var så i Nepal ibland också, och det är klart att det inte är så roligt. Men lite skit rensar magen, eller vad säger man...

Igår var det en speciell kväll. Det var nämligen avslutning för Pediatric Nursing Course, som har varit mamma och Maritas uppdrag de senaste veckorna. De har suttit uppe sent på kvällen och förberett, och på dagarna har de undervisat och gått med på sjukhuset. Så igår var det alltså dags för avslutningsceremonin och hela vår familj var med. Det var tal, sång (en av männen agerade körledare och ledde hela gruppen i en egen sång med texten ”jag vill se världen från barnens ögon”, en fras mamma ofta använt, så roligt!), utdelning av diplom och till sist även mat. Under tiden vi satt därinne började det ösregna, det bara vräkte ner, så vi fick faktiskt åka jeep hem trots att det inte är så långt. Om ni vill läsa mer om mammas kurs hänvisar jag än en gång till bloggen poardeby.blogg.se, som är mamma och pappas blogg.


Yes, det var en lång uppdatering från Nkinga :) Det är verkligen kul att se att folk läser, och alla böner uppskattas också, för vår hälsa till exempel. Jag tycker vi har mått förvånansvärt bra, jag tog med mig en väldigt seg svensk förkylning som jag nu är frisk från men som pappa fått, och några dagar var vi alla lite dåliga i magen efter att ha ätit mat under bussresan som man tydligen inte borde ätit, men förutom det har vi varit friska! Förhoppningsvis får vi fortsätta vara det.

Nu är det dags för mig att plugga lite mer, ha det fint! Har ni frågor eller kommentarer är de mer än välkomna ;)

En vecka i Tanzania
Jag har sagt det förut och säger det igen: kreativa rubriker är inte min grej. De är ju tydliga åtminstone…
 
En av resans tre veckor har nu passerat. Jag sitter vid skrivbordet på mitt och Moas rum med en väldigt idyllisk scen utanför fönstret framför mig: solen skiner på gräsmattan, där fjärilar fladdrar runt. Till vänster är ett guavaträd (tror jag, det är i alla fall väldigt likt Nepals guavaträd) och till höger ett träd med rosa magnolior. Mellan träden finns en vattenpump, den är lite lik vattenpumpar från förr som finns på vissa svenska gårdar. Himlen är blå och fåglarna kvittrar- det är verkligen sommarväder här (fast varmare och fuktigare än svensk sommar). Och naturen är otroligt vacker!
 
Tiden här har dock inte bara bestått av idyll. Som jag tidigare förutsagt är det lite jobbigt att vara i ett land som på många sätt är så likt mitt älskade Nepal, men ändå inte är det. Växterna, luftens doft efter att det har regnat, husen, de galande tupparna, till och med en del av maten- mycket påminner om landet där jag tillbringat fem år av min barndom. Jag tror jag längtar dit ännu mer nu än vad jag gjort i Sverige. Men det innebär ju också en tacksamhet för tiden jag har fått tillbringa i Nepal och alla minnen jag har därifrån.
 
En annan sak som är lik Nepal, och som jag förutsade i det här inlägget, är all uppmärksamhet man får som västerländsk när man är ute bland folk. Det blir ju ännu mer så när vi är en familj på sex personer (varav en inte ser så västerländsk ut…). Mest skrattar folk, och det kan man ju bjuda på. Men det är jobbigt att inte kunna smälta in, och känslan av att vara priviligierad och samtidigt utsatt på något sätt är ganska märklig. Ibland skulle jag bara vilja avsäga mig alla mina privilegier för att kunna vara på samma nivå som tanzanierna eller nepaleserna, men samtidigt är jag tacksam för alla de möjligheter och goda förutsättningar jag har fått genom att födas som svensk. Jag tycker att det är svårt, jag funderar mycket på det där. Det är så stora kontraster mellan livet i Sverige och livet i Nepal eller i Tanzania, människor har så olika livsvillkor. Hur ska man hantera de kontrasterna?

Nu har ni fått ta del av lite funderingar men kanske är ni nyfikna på vad vi faktiskt gjort under den här veckan? Svaret är väl att mamma har gjort väldigt mycket (undervisat och varit på sjukhuset) medan vi andra tillbringat ganska mycket tid här i huset, pluggat, lekt, läst, ätit… Moa har dock gått med på rond på sjukhuset, hon pluggar ju till undersköterska. Det är tacksamt att vara här som sjukvårdsintresserad, jag är ju tyvärr inte alls det. Jag är spruträdd, har haft fobi för operationer som yngre, och tycker att det mesta som har med sjukvård att göra är ganska obehagligt. Det är ju ganska tråkigt, men jag är glad för Moas skull och stolt över mamma!
 
Lite annat har vi också gjort som familj, varit ute på promenader i området till exempel. I närheten av sjukhuset finns det en hel del små affärer och en hyfsat stor väg, men när man går en bit märks det verkligen att vi är på landsbygden. Igår promenerade vi ca 3 km (nåt sånt i alla fall) till några stora stenar, tillsammans med Marita och fyra svenska sjuksköterskestudenter som har praktik här i några veckor (vi är verkligen ett helt gäng svenskar här och när några åker kommer det nya). Idag var vi på marknaden som sätts upp varje lördag. Där kunde man köpa kläder, fröer, grönsaker, plastleksaker och allt möjligt annat. Det är verkligen varmt i solen, människor överallt och även flugor överallt (!) så det var inte superkul, men ändå roligt att ha upplevt det.
 
Något som dock är värre än flugor är ju myggor. Som jag tidigare nämnt är jag lite rädd för att få malaria, även om risken är minimal med tanke på att vi äter malariavaccin varje dag, har myggnät på alla fönster, använder myggmedel och sover under myggnät. Dessutom har jag inte sett så mycket myggor, men de är små och förrädiska… I förrgår natt innan jag somnade stördes jag av en myggas surr utanför mitt myggnät och var lite orolig att den skulle hitta en väg in, så igår kväll när jag och Moa hörde en mygga igen var vi fast beslutna om att döda den. Jakten varade i ungefär en kvart, sedan lyckades Moa smälla den mot väggen och vi hurrade så att mamma kom in och undrade vad som hänt. Imorse vaknade jag dock och det första jag såg var en mygga som satt på INSIDAN av mitt myggnät och tvättade benen… Det gjorde den dock inte länge till. Trots detta inbrott har jag har mirakulöst nog inte märkt av ett enda myggbett! Det kanske var Guds beskydd helt enkelt.
 
Nu har det här inlägget blivit ganska långt så jag tror att det är dags att avsluta. Jag ser fram emot att visa er Moas fina, högkvalitativa kamerabilder när vi är tillbaka i Sverige och har wifi, men den här gången blir det bara en liten mobilbild på familjen från promenaden igår kväll. 
 
Vad jag tycker om dem <3
Ett dygn i Nkinga
Som rubriken säger: nu har vi varit ett dygn i Nkinga! Resan hit bestod av att sitta på ett bussäte konstant mellan kl 06 och kl 21 (15 timmar), med undantag för två pauser för toabesök/lunch på sammanlagt 15 minuter. Under båda pauser var det några från vår familj som var sist att gå på bussen igen så de tutade och började köra för att vi skulle skynda oss tillbaka... Det var verkligen extremt korta pauser. Men bussresan gick bra, det var väldigt raka vägar jämfört med Nepal och inga stup på kanterna! Vi sov mycket också vilket var skönt. 
 
Lägenheten vi ska bo i de kommande två veckorna är väldigt fin med tanzanianska mått (och även med de nepalesiska mått som vi ganska naturligt bär med oss). Den ligger alldeles nära sjukhuset och det märks att det är många svenskar som bott här genom åren (t ex genom att det är svenska eluttag och en massa svenska böcker i bokhyllorna). Vi har tre sovrum som vi delar på i familjen och två badrum (!). Det finns också ett kök och ett stort utrymme med matbord och soffgrupp. Det delar vi med Marita, en svensk sjuksköterska som har varit med och anpassat sjuksköterskekursen till tanzaniansk kontext tillsammans med mamma. För det är ju det som är anledningen till att vi åkt hit: att Pediatric Nursing Course som mamma utvecklade i Nepal ska startas här på Nkinga. Jag skrev lite om det HÄR och ni kan läsa ännu mer från mammas perspektiv på familjens blogg, poardeby.blogg.se (där finns det också en massa härliga inlägg från Nepal-tiden i arkivet!).
 
Idag har vi besökt sjukhuset, som är otroligt fint. Det enorma svenska inflytandet är tydligt, Läkarmissionens loggor sitter på väggarna och personalen har kläder som kommer från svenska sjukhus. Jag har förstått att det bodde ett stort gäng svenska missionärer här för några decennier sedan, men nu är det en större andel av personalen som är tanzanier, även om det fortfarande är många svenskar här. Jag ser fram emot att få veta lite mer om sjukhusets historia, än så länge är min kunskap på det området begränsad...
 
Vi har också varit ute på "marknaden" alldeles i närheten. Det är ett väldigt lugnt område, inte mycket trafik och inte så många affärer. Tjejerna i familjen köpte några tyger som vi ska sy upp klänningar av, en sömmerska var och hälsade på oss nu på kvällen och tog våra mått, det blir spännande att se vad det blir av det :)
 
Vi har inget wifi här utan använder 4G, därför lägger jag inte upp så många bilder men nedan får ni tre stycken i alla fall! 
 
Mamma, Juni och Moa utanför sjukhus-entrén.
 
Det är så grönt och fint här (nu), så mycket växter!
 
Vägen utanför sjukhusområdet.
 
 
Nu närmar sig klockan 22 och dygnsrytm här är inte lika sen som i Sverige, så snart ska jag gå och lägga mig under mitt myggnät. Tack för ni läser och ta hand om er!