0

Två väldigt olika kulturer

Jag tycker att det är jätteintressant med olika kulturer. Det är fascinerande att de kan vara så olika på olika platser trots att vi alla är människor på samma jord. Den nepalesiska och den svenska kulturen är verkligen så olika varandra. Idag tänkte jag dela några reflektioner om kulturerna i mina två hemländer.
 
En slående skillnad mellan Nepal och Sveriges kultur är att den nepalesiska är kollektivistisk (grupp-orienterad) medan den svenska är extremt individualistisk. Här vill vi klara oss själva, ensam är stark och vi är landet med flest ensamhushåll i världen (!). I Nepal har jag aldrig träffat någon som bor ensam, varken ung eller gammal. Ofta, framför allt på landsbygden, bor en stor del av släkten i samma hus och alla hjälper till med det de kan. Farmor kanske tar hand om barnen medan föräldrarna jobbar till exempel. Just åldrandet i de två kulturerna skrev jag lite om här. Det finns såklart negativa aspekter av kollektivismen, t ex att känna press på att utbilda sig till ett yrke man egentligen inte vill ha för familjens skull eller att känna sig kontrollerad av släkten. Men jag tänker att den svenska individualismen är mer skadlig, jag tror att vi skulle må mycket bättre av mer gemenskap i vardagen.
 
Den här bilden får representera kollektivism :) Tagen av Moa, i Tanzania faktiskt.
 
Det jag hade allra svårast med nu när jag var i Nepal senast var kulturen gentemot kvinnor och barn. Kvinnor får fortfarande göra nästan allt hushållsarbete- matlagning, disk, handtvätt, städning med mera. Även om de också har ett heltidsjobb utanför hemmet. När det gäller män är det helt okej för dem att sitta kvar vid bordet/på golvet medan kvinnorna t ex fixar med maten, man ser dem ofta stå på vägkanten och spela om pengar och så har vi ju tillfället när jag såg en man sitta i säkert mer än en kvart och bara titta på en kvinna som handtvättade kläder utan att själv lyfta ett finger. Jag har funderat på om man någonsin ser kvinnor bara sitta och göra ingenting vid vägkanten men jag har kommit fram till att det är väldigt ovanligt. Om inte annat sitter de och ammar, vaggar ett barn eller plockar löss ur varandras hår. Helt sysslolösa ser man väldigt sällan kvinnor.
 
Situationen för barn är inte heller särskilt bra. Jag jobbade ju med barn/tonåringar både i Okhaldhunga och Tansen och på båda ställen såg jag vuxna slå till barn vid flera tillfällen. På gatan ser man det också med jämna mellanrum. Det är helt accepterat trots att det nyligen blivit olagligt (det kommer ta många, många år att förändra). Grejen är också att det liksom inte finns något system, typ att de får en varning innan de blir slagna eller att de blir tillsagda flera gånger innan. Inte för att det hade gjort det okej men då hade de i alla fall haft en chans att undvika det. I stället är det ganska godtyckligt vem som blir slagen och vid vilket tillfälle. Många lärare och vuxna i allmänhet är så opedagogiska. Och när barnen är våldsamma mot varandra tills de gråter, hur ska man säga till dem när nästan alla vuxna i deras närhet slår barn?

Nu går jag över till den svenska kulturen. Det jobbigaste med att komma tillbaka till Sverige hittills tycker jag har varit det kyliga bemötandet man får av främlingar. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker jag har mött flera personer som verkligen inte varit trevliga, t ex en busschaufför som dumförklarade mig och en man på universitetet som bara kändes allmänt kylig och inte log en enda gång fast vi hade en lång konversation. Jag pratade med en kille från Afghanistan om det här nyligen och han upplevde att svenskar generellt är så reserverade, själviska och ibland rent ut otrevliga gentemot folk de inte känner. Jag håller med om det. Det typiskt svenska buss-beteendet är ju ett talande exempel. Först står man på busshållsplatsen, är det andra där så står man minst en meter ifrån dem. På morgnarna när jag gick i skolan var vi ibland 6-7 personer som stod på en lång rad med någon meters mellanrum mellan varje. Det ser ju jättefånigt ut... Sedan går man på, sätter sig på ett tomt säte, lägger väskan på sätet bredvid och tar upp sin mobil. Det värsta av allt är ju när man går på en full buss där det inte finns helt lediga säten men folk ändå inte tar bort väskan, så man får gå där långsamt och hoppas att någon är snäll men oftast slutar det med att man får ställa sig bredvid någons plats (utan att säga nåt förstås) och vänta på att de motvilligt tar bort väskan så man kan sitta. Ni hör ju att jag själv är en del av det här. "Conformity" heter det psykologiska begreppet på engelska- vi anpassar vårt beteende efter normerna i en grupp, för att passa in, i det här fallet i det svenska samhället. För att kulturen ska förändras krävs det att några börjar gå emot normerna. Och det är läskigt, eller hur? Det tycker jag i alla fall. 
 
När jag berättade om den här aspekten av svensk kultur för hustrun i familjen jag bodde hos blev hon väldigt förvånad. Som att man anses konstig om hälsar på folk på gatan, åtminstone i städer. "De kanske hälsar på något annat sätt?" föreslog hon för att försöka förklara det märkliga fenomenet. Det här med väskor på sätet bredvid tyckte hon också var väldigt konstigt. 

En annan del av den svenska kulturen som jag berättade om för Santi är att det är så vanligt med både skilsmässa och abort. Hon kunde verkligen inte greppa någon av de två sakerna. När jag sa att det är så vanligt med skilsmässa undrade hon varför, "hittar mannen en ny fru?". I Nepal förekommer skilsmässa i princip bara om en av makarna, oftast mannen, "hittar en ny fru", vilket i praktiken betyder att han är otrogen trots att de inte benämner det så. När jag sa att många säger att de inte älskar varandra längre blev hon verkligen chockad. I Nepal handlar inte äktenskap främst om förälskelse eller ens kärlek. Oftast handlar det framför allt om trygghet, tradition och att få barn. Igen, visst finns det nackdelar med det, men ofta växer kärlek fram även för par vars äktenskap är arrangerade, och jag tror vi i Sverige kan lära oss om trohet och uthållighet från nepaleser. 
 
Det var lite skillnader mellan de två kulturerna! Visst är det spännande att två kulturer kan vara så olika?