Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

I Ardebyhuset just nu
...är vi inne i ett typiskt pack-mode. Igår och idag är det fullt fokus på att vi ska komma iväg imorgon. Nu mitt på dagen är det rätt okej, men igår kväll var det värre. Allt är kaos, folk är sura och trötta och har ont i huvudet. Fika vid 18, kastar skeden i soptunnan, kallar mamma för John. Lyssnar på Veronica Maggio och äter alldeles för mycket godis för att orka. 
 
Mormor är här i alla fall och handlar och passar Juni. John och Moa är i skolan och får ett litet break. Jag har lagat rester till lunch, packar, diskar, städar. Tråkigt. Tror ingen av oss har resfeber, vi vill bara bli klara med alla förberedelser och komma iväg. Tänk känslan när vi sitter på planet mot Kathmandu och börjar landa. Wow.
 
Jag ska försöka publicera ett inlägg imorgon i bilen på väg till Arlanda, flyget går vid 11 på förmiddagen. Men tills dess vet ni hur kul jag har.
Mål för Nepalresan
Inför resan till Nepal 2015 skrev jag ett inlägg med mina mål för resan, och nu tänkte jag göra samma sak inför den här resan. Några av målen kommer att vara samma. 
 
• Lära mig mer nepali, framför allt bli bättre på grammatik. Öva på det mycket med nepaleser.
 
• Kämpa emot min bakteriefobi. Helt seriöst, det är inte stabilt att vara så rädd för bakterier när man ska bli missionär i framtiden. Jag måste försöka att komma över det här.
 
• Öva på att leva enkelt. Inte shoppa mycket, inte "unna mig" en massa saker. 
 
• Använda mobilen mindre. Det kommer nog ske ganska mycket av sig självt eftersom det ofta är dåligt med både el och internet.
 
• Leva i nuet och njuta av att vara i mitt älskade Nepal!
 
Reflektioner från ett indiskt nattåg
I mina anteckningar på min gamla mobil har jag en text som jag skrev på ett indiskt nattåg i oktober 2015 när vi var på väg till Nepal i 2,5 månad. Då hade jag vant mig av vid Indien/Nepal, jag kan säga att jag var mycket lugnare på vägen tillbaka till Sverige. Men att åka indiskt nattåg är en speciell upplevelse, det kan man inte komma ifrån. Jag tror jag har gjort det typ sju gånger nu. HÄR skrev jag om första gången vi gjorde det när jag var 9, det var rätt hemskt (att vi inte hade biljetter var ju ingen bra start) så med tanke på det borde alla resor vi gjort efter det kännas fantastiska, men så har det tyvärr inte varit. Här kommer en ganska bortskämd sextonårings reflektioner.
 
Okej. På nattåget. Det är för krångligt & ofräscht att ta upp dagboken så jag skriver lite här. Vi har ätit kvällsmat och jag har gått på toa (😥😷😓) och nu ligger jag i min överslaf här. Tåget skumpar o det känns som jag ska ramla ner i korridoren. Underlakanet knövlar till sig och bänken under och väggarna och taket är ofräscht. Det är draperierna också och de åker isär när det går förbi indiska män och de stirrar på mig. Känns det som. Väldigt oklart om jag kommer lyckas sova någonting under dessa resterande 13 (?) timmar. Det känns inte så just nu i alla fall. Annars får jag lyssna på musik och be. Och öva mig på att kämpa emot min fobi för bakterier och smuts. Och vara tacksam för att jag får uppleva nåt annat än charterresor (som många av mina kompisar aldrig har fått vara med om) och får perspektiv och att jag kommer uppskatta en ren fräsch mjuk stillastående säng så mycket mer sen. Och att jag kan sympatisera med indier (fast många av dem har det mycket värre, bara i just dethär tåget sitter många på hårda träbänkar eller på golvet...) och att mina föräldrar inte bara väljer det bekväma sättet att resa även om vi skulle ha råd med det. Att de inte ser sig som för fina för dethär och att de inte är överbeskyddande mot oss.
 

Wow, plötsligt känns det som jag har mycket att tänka på den här tågresan. Och vem vet, kanske hjälper det mig att bli mer som den jag vill vara och den som Gud vill att jag ska vara.

 

Jag gillar utvecklingen i texten. Gud gjorde verkligen något i mitt hjärta just då. Nu för några bilder.

Frukost morgonen efter texten skrevs. Jag lyckades för övrigt sova ganska många timmar.
 
På en tågstation någonstans i norra Indien. Det finns en jättefin bild när jag sitter på en resväska mitt i kaoset av människor och lyssnar på musik, men den vet jag tyvärr inte var den är.
 
Här sitter vi på tåget 2009, innan vi fått våra biljetter.
 
Och här sätt vi på en träbänk utanför toaletterna i 40-gradig värme. Jag demonstrerar hur man dricker på nepalesiskt vis.
 
Den här gången ska vi faktiskt inte åka nattåg. Det känns ganska skönt. Nej, det var en underdrift, det känns väldigt skönt. Ändå är indiskt nattåg en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan!