Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

En vecka i Tanzania
Jag har sagt det förut och säger det igen: kreativa rubriker är inte min grej. De är ju tydliga åtminstone…
 
En av resans tre veckor har nu passerat. Jag sitter vid skrivbordet på mitt och Moas rum med en väldigt idyllisk scen utanför fönstret framför mig: solen skiner på gräsmattan, där fjärilar fladdrar runt. Till vänster är ett guavaträd (tror jag, det är i alla fall väldigt likt Nepals guavaträd) och till höger ett träd med rosa magnolior. Mellan träden finns en vattenpump, den är lite lik vattenpumpar från förr som finns på vissa svenska gårdar. Himlen är blå och fåglarna kvittrar- det är verkligen sommarväder här (fast varmare och fuktigare än svensk sommar). Och naturen är otroligt vacker!
 
Tiden här har dock inte bara bestått av idyll. Som jag tidigare förutsagt är det lite jobbigt att vara i ett land som på många sätt är så likt mitt älskade Nepal, men ändå inte är det. Växterna, luftens doft efter att det har regnat, husen, de galande tupparna, till och med en del av maten- mycket påminner om landet där jag tillbringat fem år av min barndom. Jag tror jag längtar dit ännu mer nu än vad jag gjort i Sverige. Men det innebär ju också en tacksamhet för tiden jag har fått tillbringa i Nepal och alla minnen jag har därifrån.
 
En annan sak som är lik Nepal, och som jag förutsade i det här inlägget, är all uppmärksamhet man får som västerländsk när man är ute bland folk. Det blir ju ännu mer så när vi är en familj på sex personer (varav en inte ser så västerländsk ut…). Mest skrattar folk, och det kan man ju bjuda på. Men det är jobbigt att inte kunna smälta in, och känslan av att vara priviligierad och samtidigt utsatt på något sätt är ganska märklig. Ibland skulle jag bara vilja avsäga mig alla mina privilegier för att kunna vara på samma nivå som tanzanierna eller nepaleserna, men samtidigt är jag tacksam för alla de möjligheter och goda förutsättningar jag har fått genom att födas som svensk. Jag tycker att det är svårt, jag funderar mycket på det där. Det är så stora kontraster mellan livet i Sverige och livet i Nepal eller i Tanzania, människor har så olika livsvillkor. Hur ska man hantera de kontrasterna?

Nu har ni fått ta del av lite funderingar men kanske är ni nyfikna på vad vi faktiskt gjort under den här veckan? Svaret är väl att mamma har gjort väldigt mycket (undervisat och varit på sjukhuset) medan vi andra tillbringat ganska mycket tid här i huset, pluggat, lekt, läst, ätit… Moa har dock gått med på rond på sjukhuset, hon pluggar ju till undersköterska. Det är tacksamt att vara här som sjukvårdsintresserad, jag är ju tyvärr inte alls det. Jag är spruträdd, har haft fobi för operationer som yngre, och tycker att det mesta som har med sjukvård att göra är ganska obehagligt. Det är ju ganska tråkigt, men jag är glad för Moas skull och stolt över mamma!
 
Lite annat har vi också gjort som familj, varit ute på promenader i området till exempel. I närheten av sjukhuset finns det en hel del små affärer och en hyfsat stor väg, men när man går en bit märks det verkligen att vi är på landsbygden. Igår promenerade vi ca 3 km (nåt sånt i alla fall) till några stora stenar, tillsammans med Marita och fyra svenska sjuksköterskestudenter som har praktik här i några veckor (vi är verkligen ett helt gäng svenskar här och när några åker kommer det nya). Idag var vi på marknaden som sätts upp varje lördag. Där kunde man köpa kläder, fröer, grönsaker, plastleksaker och allt möjligt annat. Det är verkligen varmt i solen, människor överallt och även flugor överallt (!) så det var inte superkul, men ändå roligt att ha upplevt det.
 
Något som dock är värre än flugor är ju myggor. Som jag tidigare nämnt är jag lite rädd för att få malaria, även om risken är minimal med tanke på att vi äter malariavaccin varje dag, har myggnät på alla fönster, använder myggmedel och sover under myggnät. Dessutom har jag inte sett så mycket myggor, men de är små och förrädiska… I förrgår natt innan jag somnade stördes jag av en myggas surr utanför mitt myggnät och var lite orolig att den skulle hitta en väg in, så igår kväll när jag och Moa hörde en mygga igen var vi fast beslutna om att döda den. Jakten varade i ungefär en kvart, sedan lyckades Moa smälla den mot väggen och vi hurrade så att mamma kom in och undrade vad som hänt. Imorse vaknade jag dock och det första jag såg var en mygga som satt på INSIDAN av mitt myggnät och tvättade benen… Det gjorde den dock inte länge till. Trots detta inbrott har jag har mirakulöst nog inte märkt av ett enda myggbett! Det kanske var Guds beskydd helt enkelt.
 
Nu har det här inlägget blivit ganska långt så jag tror att det är dags att avsluta. Jag ser fram emot att visa er Moas fina, högkvalitativa kamerabilder när vi är tillbaka i Sverige och har wifi, men den här gången blir det bara en liten mobilbild på familjen från promenaden igår kväll. 
 
Vad jag tycker om dem <3
En Juni-uppdatering i mars
Här kommer äntligen uppdateringen om Juni! Min älskade lilla lillasyster <3 Hon fyllde fyra år i december 
och i december var det också ett år sedan vi fick veta att hon fanns i Taiwan och väntade på att bli en del av vår familj! Helt otroligt. Det var en avlägsen dröm så länge och nu är hon här och det känns så naturligt och så fantastiskt. Jag har sagt det förut och säger det igen: mina föräldrar är så modiga och jag är så glad för de äventyr de har lett vår familj in i!
 
Juni blir bättre och bättre på svenska för varje vecka som går och det är fascinerande! Sorgligt nog har hon glömt nästan all mandarin i processen... Men jag har hjälpt henne att hålla kvar några ord i alla fall, några olika djur, "fin", "näsa"... Vi brukar sitta vid min dator och sjunga sånger på mandarin och öva lite ord på Google Translate, det tycker vi båda är mysigt!
 
På dagarna är Juni hemma med framför allt mamma som är föräldraledig men också med pappa när han inte jobbar. De gör en massa mysiga saker hemma men åker också till aktiviteter i två olika kyrkor och träffar Junis kompisar. Juni tycker också mycket om både att spela fotboll och innebandy precis som sin älskade "stora lillebror" (storebror) John. Hon har fått både en egen innebandyklubba och egna fotbollskläder- som passar lite bättre än de på bilden längre ner ;)
 
 
Johns fotbollströja var lite för stor... ;)
 
 
På bilden nedan ser ni Junis älskade nalle, Chong-Chong, som vi skickade till Juni i posten och som varit med ända sedan vi hämtade henne i Taiwan. Han har också slarvats bort ett antal gånger ända sedan dess (senaste gången var i en annan stad, då trodde jag ärligt att han var borta för alltid) men mirakulöst nog har han kommit tillbaka varje gång!
Chong-Chong fryser nog också när det är kallt!
 
 
Den här veckan, när vi har haft sportlov, har vi varit och hälsat på mormor och åkt längskidor i de fina spåren där. Juni har åkt lite själv men också åkt i en liten "släde" bakom pappa. Mysigt! (Jag blir lite avundsjuk...) Nu i vinter har hon också testat skridskor och tycker det är jättekul!
 
 
 
Som person är Juni glad och social (när hon kan slappna av) men också otroligt klok och så kärleksfull mot andra människor! Saker som "Du är min älsklingsmormor" (till mormor då) kan hon säga helt spontant. Jag brukar säga "min Juni" då och då, då brukar hon svara med "min Ida!". Hon är verkligen så mysig att vara med och det är fantastiskt att få ha henne som lillasyster <3
 
Det var lite av Junis liv just nu! Fotocred för alla bilder ovan går till min kära mor, Pernilla Ardeby. Jag måste avsluta det här inlägget med ett av de fina porträtten av vår familj som fotografen Caroline Dahlén tog förra året. Och just det: om ni vill läsa mer om Juni och adoptionen gör ni det i kategorin "Adoption"
 
Från vänster till höger: jag, mamma, Juni, John, pappa och Moa. Visst har jag en fin familj?!
Moas bilder från Taiwan
Tänk att det snart har gått ett år sedan vi åkte till Taiwan för att hämta vår älskade lillasyster Juni Tien-I <3 Tiden går fort! Just nu håller jag på att överföra ett helt gäng av Moas foton till min dator och jag tänkte dela ett gäng av hennes fina bilder från Taiwan-resan i april-maj 2017! I kategorin "Resor över världen" finns alla mina inlägg från den tiden om ni vill läsa! Men här kommer bilderna :)
 
 
Från staden Tainan där vi tillbringade största delen av vår tid. 
 
 
Kontraster...
 
 
Den roliga sopbilen som jag skrev om HÄR. Konstaterade att det verkade finnas en stor medvetenhet om miljöfrågor vilket illustrationerna också vittnar om :)
 
 
Nu var Juni kommen! Vi var vid en jättehärlig strand i Tainan och badade i havet. 
 
Fin bild eller hur? ;)
 
En mindre stad som vi besökte. 
 
Sjögräschips- min och Junis favvo!
 
Den mysiga lägenheten vi hyrde i Tainan
 
Det bästa med hela resan var såklart att vi äntligen fick vår älskade Juni Tien-I <3
 
 
All fotocred till Moa Ardeby alltså! Jag tänker att jag inom inte allt för lång tid kommer att lägga upp en liten uppdatering om Juni eftersom det var ett tag sedan, om ni tycker det är kul att läsa om. Adoption är verkligen en unik och spännande resa och jag är så glad att mina föräldrar har valt det och att vi får gå igenom det hela familjen tillsammans!