Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Två jobbdagar & två dagar i Blåvik
Nu är vi på väg till Frizon!! För er som inte vet så är det en kristen festival med massa seminarier, gudstjänster, konserter, aktiviteter och härlig gemenskap. I år är den allra sista festivalen så det är extra speciellt. 
 
Måndag och tisdag jobbade jag. Jag förundras över hur effektiv jag blivit, jag städar nu en lägenhet på ca 40 min (dammning, dammsugning och våtmoppning av två rum & kök plus städa toaletten). Rekordet är knappt 20 min men då var jag ganska slarvig för jag hade bråttom till nästa...
 
Ett litet vittnesbörd från måndagen var att jag kvällen innan bad Gud visa att Han var med mig på jobbet. Hos första gubben fanns det två påsar med flaskor och burkar, jag ville inte ta med mig båda för jag var inte säker på om jag skulle hitta återvinningsstationen. Men jag kände verkligen att Gud så åt mig att ta båda påsarna, så jag gjorde det. När jag kom ut hittade jag återvinningen, men inte bara det. När jag stod där kom en ung man som bad att få påsarna för att panta. Jag blev så glad att jag lytt Gud för jag hade verkligen ångrat mig om jag lämnade ena påsen! Nu fick jag hjälpa mannen utan att det kostade mig någonting. En liten grej men för mig var det verkligen ett bönesvar.
 
Nu har vi varit två dagar i Blåvik i Småland och hälsat på vår faster, hennes sambo och år kusin Malin. De bor i Linköping men har sommarställe där, jättemysigt precis vid sjön. Att träffa Malin var jättekul, sist var i julas. Vi badade, kollade på film, planerade våra bröllop och lyssnade på gamla Taylor Swift-låtar som vi alla kan texten till. Vi sov i en jättemysig stuga med sjöutsikt, dock fanns det bara en bäddsoffa. Vi sov alla tre i den trots att den var mindre än en vanlig dubbelsäng. Första natten tyckte jag det gick rätt bra, dock sa Malin och Moa att jag tog mest plats och de hade inte haft riktigt lika skönt... hehe. Så andra natten bytte vi platser så jag sov ytterst och det slutade med att jag flyttade ner till kuddarna på golvet och jag kan säga att det var mycket skönare.
 
 
Vi får väl se om jag uppdaterar under Frizon. Ha det bra tills nästa gång!
Nitton år
Nu är jag nitton! Det känns som en bra ålder. Sista året som tonåring! Och jag tror att det är ett bra år som ligger framför.
 
Veckan började med en chill dag hemma vilket var ganska behövligt. Jag har börjat kolla på en serie på Netflix som heter Grand Hotel och är på spanska! Superkul. Jag har pluggat spanska i fem år och jag vill inte tappa allt jag lärt mig, så det är kul att få lite användning av det. Dessutom är det en riktigt bra serie! 
 
På tisdagen jobbade jag, jag hann städa fem hushåll och ändå sluta vid 13. Skönt!
 
På kvällen kom ett gäng vänner hem till mig och firade min 19-årsdag. Vi åt Palak Panir (en indisk gryta som är en v mina favvorätter) som jag faktiskt lyckats laga helt själv (i princip) och lekte lekar. Supermysigt!
 
Imorse väcktes jag av sång och sedan skyndade vi oss att åka iväg alla utom pappa till Hjälmargården där vi lämnade John. Han är nu på Smajl, det första lägret han är på utan någon från familjen. Vi fyra tjejer är på väg till Nora där mormor bor. Hon är dock inte hemma nu, hon är hos min kusin som också fyller år idag (han blev min 12-årspresent!). Så vi ska ha mysigt bara vi fyra så får vi se om pappa kommer i helgen, han jobbar fortfarande. Det ska bli skönt att få min första "lugna" semester!
 
En favorit i repris-bild men med bättre kvalité än förra året. Här kan ni läsa om min 18-årsdag!
En vecka i Tanzania
Jag har sagt det förut och säger det igen: kreativa rubriker är inte min grej. De är ju tydliga åtminstone…
 
En av resans tre veckor har nu passerat. Jag sitter vid skrivbordet på mitt och Moas rum med en väldigt idyllisk scen utanför fönstret framför mig: solen skiner på gräsmattan, där fjärilar fladdrar runt. Till vänster är ett guavaträd (tror jag, det är i alla fall väldigt likt Nepals guavaträd) och till höger ett träd med rosa magnolior. Mellan träden finns en vattenpump, den är lite lik vattenpumpar från förr som finns på vissa svenska gårdar. Himlen är blå och fåglarna kvittrar- det är verkligen sommarväder här (fast varmare och fuktigare än svensk sommar). Och naturen är otroligt vacker!
 
Tiden här har dock inte bara bestått av idyll. Som jag tidigare förutsagt är det lite jobbigt att vara i ett land som på många sätt är så likt mitt älskade Nepal, men ändå inte är det. Växterna, luftens doft efter att det har regnat, husen, de galande tupparna, till och med en del av maten- mycket påminner om landet där jag tillbringat fem år av min barndom. Jag tror jag längtar dit ännu mer nu än vad jag gjort i Sverige. Men det innebär ju också en tacksamhet för tiden jag har fått tillbringa i Nepal och alla minnen jag har därifrån.
 
En annan sak som är lik Nepal, och som jag förutsade i det här inlägget, är all uppmärksamhet man får som västerländsk när man är ute bland folk. Det blir ju ännu mer så när vi är en familj på sex personer (varav en inte ser så västerländsk ut…). Mest skrattar folk, och det kan man ju bjuda på. Men det är jobbigt att inte kunna smälta in, och känslan av att vara priviligierad och samtidigt utsatt på något sätt är ganska märklig. Ibland skulle jag bara vilja avsäga mig alla mina privilegier för att kunna vara på samma nivå som tanzanierna eller nepaleserna, men samtidigt är jag tacksam för alla de möjligheter och goda förutsättningar jag har fått genom att födas som svensk. Jag tycker att det är svårt, jag funderar mycket på det där. Det är så stora kontraster mellan livet i Sverige och livet i Nepal eller i Tanzania, människor har så olika livsvillkor. Hur ska man hantera de kontrasterna?

Nu har ni fått ta del av lite funderingar men kanske är ni nyfikna på vad vi faktiskt gjort under den här veckan? Svaret är väl att mamma har gjort väldigt mycket (undervisat och varit på sjukhuset) medan vi andra tillbringat ganska mycket tid här i huset, pluggat, lekt, läst, ätit… Moa har dock gått med på rond på sjukhuset, hon pluggar ju till undersköterska. Det är tacksamt att vara här som sjukvårdsintresserad, jag är ju tyvärr inte alls det. Jag är spruträdd, har haft fobi för operationer som yngre, och tycker att det mesta som har med sjukvård att göra är ganska obehagligt. Det är ju ganska tråkigt, men jag är glad för Moas skull och stolt över mamma!
 
Lite annat har vi också gjort som familj, varit ute på promenader i området till exempel. I närheten av sjukhuset finns det en hel del små affärer och en hyfsat stor väg, men när man går en bit märks det verkligen att vi är på landsbygden. Igår promenerade vi ca 3 km (nåt sånt i alla fall) till några stora stenar, tillsammans med Marita och fyra svenska sjuksköterskestudenter som har praktik här i några veckor (vi är verkligen ett helt gäng svenskar här och när några åker kommer det nya). Idag var vi på marknaden som sätts upp varje lördag. Där kunde man köpa kläder, fröer, grönsaker, plastleksaker och allt möjligt annat. Det är verkligen varmt i solen, människor överallt och även flugor överallt (!) så det var inte superkul, men ändå roligt att ha upplevt det.
 
Något som dock är värre än flugor är ju myggor. Som jag tidigare nämnt är jag lite rädd för att få malaria, även om risken är minimal med tanke på att vi äter malariavaccin varje dag, har myggnät på alla fönster, använder myggmedel och sover under myggnät. Dessutom har jag inte sett så mycket myggor, men de är små och förrädiska… I förrgår natt innan jag somnade stördes jag av en myggas surr utanför mitt myggnät och var lite orolig att den skulle hitta en väg in, så igår kväll när jag och Moa hörde en mygga igen var vi fast beslutna om att döda den. Jakten varade i ungefär en kvart, sedan lyckades Moa smälla den mot väggen och vi hurrade så att mamma kom in och undrade vad som hänt. Imorse vaknade jag dock och det första jag såg var en mygga som satt på INSIDAN av mitt myggnät och tvättade benen… Det gjorde den dock inte länge till. Trots detta inbrott har jag har mirakulöst nog inte märkt av ett enda myggbett! Det kanske var Guds beskydd helt enkelt.
 
Nu har det här inlägget blivit ganska långt så jag tror att det är dags att avsluta. Jag ser fram emot att visa er Moas fina, högkvalitativa kamerabilder när vi är tillbaka i Sverige och har wifi, men den här gången blir det bara en liten mobilbild på familjen från promenaden igår kväll. 
 
Vad jag tycker om dem <3