Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Min tredje förälskelse
Nu ska jag berätta för er om en av mina förälskelser. Jag har inte skrivit så mycket om mitt kärleksliv på bloggen förut och det känns sunt, men det här var så länge sedan att det bara är kul att skriva om.
 
Jag brukar tänka på den här killen som nummer tre av mina förälskelser. Men tvåan var egentligen inte så betydelsefull. Och jag var ju så ung med alla de tre... Ändå hade jag starka känslor tidigt. 

Jag kommer inte berätta alla detaljer. Inte för att det skulle göra något om ni skulle lista ut vem det är, men man kanske inte vill ha vad som helst ute på nätet. Men okej, nu kör vi.

Berättelsen utspelar sig någon gång under tiden i Nepal, alltså mellan att jag var 8 och 13 år. Killen var inte nepales och inte svensk. Det är ju intressant att spekulera kring varför det blev just han. I min dagbok motiverade jag mina känslor med att han var snäll. Senare la jag till snygg och rolig, där blir bilden lite mer komplett men ändå långt ifrån. Jag tror det handlade mycket om att han var äldre och "cool", alla vi yngre beundrade honom på något sätt. Och han var ganska flirtig mot mig, inte i början men när vi blev äldre, och det höll det nog vid liv där det kanske skulle tonats ner annars. Mot slutet av förälskelsen funderade jag faktiskt på om han gillade mig. Blickarna han gav mig och sättet han försökte få mig att skratta på. En annan del i varför jag blev kär i honom är nog att jag alltid haft lätt att bli kär och så fanns det inte så många killar att välja på. Det lät ju romantiskt...
 
Men det var verkligen starka känslor, trots att jag var så ung. Jag skrev följande i min dagbok 20 februari 20XX. "Jag vet inte HUR jag kommer STÅ UT med att aldrig mer träffa XX i Nepal. Aldrig att han får mig att skratta. Jag tror inte det finns bättre killar än XX i Sverige." Vad gulligt, tänker jag ju nu, men då var det ju blodigt allvar.

Det sorgliga var att jag aldrig var mig själv med honom. Jag var mer tillbakadragen, inte lika flamsig och pratsam som jag egentligen var. Den ideala kvinnan redan då, inser jag nu när jag reflekterar över det. Passiv och söt, synas men inte höras. Varför anpassar vi oss så ofta efter männen? Grrr. Nu kom det lite feministisk vrede mitt i det hela. Det har jag i mig även om jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till feminismen som helhet.

Side track.

Jag var medveten om att jag inte slappnade av med honom. Jag trodde väl inte att han skulle gilla den jag verkligen var.

Den sista gången vi sågs hade det gått ett bra tag när vi varit i olika länder. Under den tiden hade mina känslor gått upp och ner, vi hade mailat en del och jag visste inte riktigt vad jag kände. Men jag hade bestämt mig för att nu skulle jag vara mig själv. Så det var jag, kanske överdrev jag till och med mina negativa sidor för att jag inte ville försöka försköna mig själv mer. Och det funkade. Jag minns till och med att han sa något om att jag inte var så trevlig som man trodde. Ouch. Efter den tiden var det över på riktigt. Känslorna var borta. Det kändes tomt och ovant, jag tror jag grät lite.

Jag har fortfarande sånger jag associerar starkt med honom. Men jag känner ingenting när jag ser honom på bild. Jo, kanske lite när jag ser gamla bilder. Lite vemod. Men ingen attraktion, och aldrig i livet att jag vill ha tillbaka det som var. Det är ändå skönt. Det tar ett tag, men man kommer över killarna.

Ni kanske undrar varför jag aldrig berättade för honom om mina känslor, speciellt eftersom jag funderade på om de var besvarade. Men det var helt otänkbart för mig där och då. Vi hade en väldigt speciell kultur i missionärsteamet, allt man gjorde angick alla på något sätt och många hade en väldigt restriktiv syn på förälskelser och relationer mellan motsatta kön. Jag minns att en av mina vänner sa att hennes föräldrar förbjöd henne att vara kär innan hon var 18. Jag tror de menade dejta, men... Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag och killen skulle kunna bli ett par. Det gick helt mot kulturen både i Nepal och i teamet. Även om mina föräldrar hade accepterat det hade hans med stor sannolikhet inte gjort det, och hade de gjort det hade de andra föräldrarna varit extremt kritiska. Så såg det ut. Och det är inte som att jag önskar nu att jag hade haft ett förhållande i den åldern.
 
Något som slår mig när jag tänker tillbaka på den här förälskelsen är att jag verkligen inte bjöd in Gud. Jag vet inte om jag bad över situationen någon gång. Min relation med Gud var inte så stark då som den är nu men ändå, jag bad ju över mycket. Men det dröjde innan jag började låta Gud vara delaktig i mitt kärleksliv. Jag kan verkligen rekommendera er att göra det, det är så skönt att inte vara ensam i alla känslor och tankar.
 
Nu kommer en bild på mig i den åldern. Lite söt ändå. Jag var tvungen att anonymisera kvinnan bakom mig, jag tycker inte man ska lägga ut bilder på folk utan att fråga dem, och att fråga henne blir lite krångligt.
 

Sådär, nu har ni fått storyn om en av mitt livs många crushes. Hoppas ni tyckte det var kul att läsa, det var kul att berätta i alla fall ;)
Sonja

Snacka om kryptiskt! :)
Jag hade också väldigt starka känslor väldigt tidigt! Vi snackar om en unge på 11 som sitter och lyssnar på ”Helena” med Ted Gärdestad och relaterar till sångtexten. Och i den Latikbergska kulturen blev ingen ihop i ung ålder. Det här fråga chans osv var extremt främmande och man gömde sina romantiska känslor. Man umgicks bara extra och var vänner. Vilket jag tycker var väldigt bra. Jag tror att det har hjälpt mig senare i livet att värdesätta vänskapen högt i relationen till killar. Jag har inte haft kristna värderingar som skydd men såna grejer har skyddat mig.

Svar: Haha!
Ja, så var jag också. Jag minns att jag gick runt med "Främling" i huvudet i lågstadiet och kollade på killen jag var kär i. Har alltid tänkt att det varit konstigt att jag kände så så tidigt men sen har jag insett att det nog är rätt vanligt. Men jag tror också det är bra att vänta med förhållanden, jag var 17 när jag fick min första pojkvän (låter som det var jättelänge sen haha...) och det är jag glad för.
Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Anonym

Snacka om kryptiskt! :)
Jag hade också väldigt starka känslor väldigt tidigt! Vi snackar om en unge på 11 som sitter och lyssnar på ”Helena” med Ted Gärdestad och relaterar till sångtexten. Och i den Latikbergska kulturen blev ingen ihop i ung ålder. Det här fråga chans osv var extremt främmande och man gömde sina romantiska känslor. Man umgicks bara extra och var vänner. Vilket jag tycker var väldigt bra. Jag tror att det har hjälpt mig senare i livet att värdesätta vänskapen högt i relationen till killar. Jag har inte haft kristna värderingar som skydd men såna grejer har skyddat mig.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress