Jesus, Nepal & tankar från min vardag

Min tredje förälskelse
Nu ska jag berätta för er om en av mina förälskelser. Jag har inte skrivit så mycket om mitt kärleksliv på bloggen förut och det känns sunt, men det här var så länge sedan att det bara är kul att skriva om.
 
Jag brukar tänka på den här killen som nummer tre av mina förälskelser. Men tvåan var egentligen inte så betydelsefull. Och jag var ju så ung med alla de tre... Ändå hade jag starka känslor tidigt. 

Jag kommer inte berätta alla detaljer. Inte för att det skulle göra något om ni skulle lista ut vem det är, men man kanske inte vill ha vad som helst ute på nätet. Men okej, nu kör vi.

Berättelsen utspelar sig någon gång under tiden i Nepal, alltså mellan att jag var 8 och 13 år. Killen var inte nepales och inte svensk. Det är ju intressant att spekulera kring varför det blev just han. I min dagbok motiverade jag mina känslor med att han var snäll. Senare la jag till snygg och rolig, där blir bilden lite mer komplett men ändå långt ifrån. Jag tror det handlade mycket om att han var äldre och "cool", alla vi yngre beundrade honom på något sätt. Och han var ganska flirtig mot mig, inte i början men när vi blev äldre, och det höll det nog vid liv där det kanske skulle tonats ner annars. Mot slutet av förälskelsen funderade jag faktiskt på om han gillade mig. Blickarna han gav mig och sättet han försökte få mig att skratta på. En annan del i varför jag blev kär i honom är nog att jag alltid haft lätt att bli kär och så fanns det inte så många killar att välja på. Det lät ju romantiskt...
 
Men det var verkligen starka känslor, trots att jag var så ung. Jag skrev följande i min dagbok 20 februari 20XX. "Jag vet inte HUR jag kommer STÅ UT med att aldrig mer träffa XX i Nepal. Aldrig att han får mig att skratta. Jag tror inte det finns bättre killar än XX i Sverige." Vad gulligt, tänker jag ju nu, men då var det ju blodigt allvar.

Det sorgliga var att jag aldrig var mig själv med honom. Jag var mer tillbakadragen, inte lika flamsig och pratsam som jag egentligen var. Den ideala kvinnan redan då, inser jag nu när jag reflekterar över det. Passiv och söt, synas men inte höras. Varför anpassar vi oss så ofta efter männen? Grrr. Nu kom det lite feministisk vrede mitt i det hela. Det har jag i mig även om jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till feminismen som helhet.

Side track.

Jag var medveten om att jag inte slappnade av med honom. Jag trodde väl inte att han skulle gilla den jag verkligen var.

Den sista gången vi sågs hade det gått ett bra tag när vi varit i olika länder. Under den tiden hade mina känslor gått upp och ner, vi hade mailat en del och jag visste inte riktigt vad jag kände. Men jag hade bestämt mig för att nu skulle jag vara mig själv. Så det var jag, kanske överdrev jag till och med mina negativa sidor för att jag inte ville försöka försköna mig själv mer. Och det funkade. Jag minns till och med att han sa något om att jag inte var så trevlig som man trodde. Ouch. Efter den tiden var det över på riktigt. Känslorna var borta. Det kändes tomt och ovant, jag tror jag grät lite.

Jag har fortfarande sånger jag associerar starkt med honom. Men jag känner ingenting när jag ser honom på bild. Jo, kanske lite när jag ser gamla bilder. Lite vemod. Men ingen attraktion, och aldrig i livet att jag vill ha tillbaka det som var. Det är ändå skönt. Det tar ett tag, men man kommer över killarna.

Ni kanske undrar varför jag aldrig berättade för honom om mina känslor, speciellt eftersom jag funderade på om de var besvarade. Men det var helt otänkbart för mig där och då. Vi hade en väldigt speciell kultur i missionärsteamet, allt man gjorde angick alla på något sätt och många hade en väldigt restriktiv syn på förälskelser och relationer mellan motsatta kön. Jag minns att en av mina vänner sa att hennes föräldrar förbjöd henne att vara kär innan hon var 18. Jag tror de menade dejta, men... Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag och killen skulle kunna bli ett par. Det gick helt mot kulturen både i Nepal och i teamet. Även om mina föräldrar hade accepterat det hade hans med stor sannolikhet inte gjort det, och hade de gjort det hade de andra föräldrarna varit extremt kritiska. Så såg det ut. Och det är inte som att jag önskar nu att jag hade haft ett förhållande i den åldern.
 
Något som slår mig när jag tänker tillbaka på den här förälskelsen är att jag verkligen inte bjöd in Gud. Jag vet inte om jag bad över situationen någon gång. Min relation med Gud var inte så stark då som den är nu men ändå, jag bad ju över mycket. Men det dröjde innan jag började låta Gud vara delaktig i mitt kärleksliv. Jag kan verkligen rekommendera er att göra det, det är så skönt att inte vara ensam i alla känslor och tankar.
 
Nu kommer en bild på mig i den åldern. Lite söt ändå. Jag var tvungen att anonymisera kvinnan bakom mig, jag tycker inte man ska lägga ut bilder på folk utan att fråga dem, och att fråga henne blir lite krångligt.
 

Sådär, nu har ni fått storyn om en av mitt livs många crushes. Hoppas ni tyckte det var kul att läsa, det var kul att berätta i alla fall ;)
Äntligen helg!
Så har jag överlevt min fem dagars jobbvecka och nu är jag ledig i fyra dagar (tror jag). Ni kanske tycker jag överdriver men jag börjar jobba 07.45 och det är en bit att cykla/åka buss vilket betyder att alarmet ringer 05:48, och sedan har jag slutat mellan 15.20 och 16.20. Och sedan kommer man hem sent och orkar inte göra något mer förrän man ska sova vid 21.30. Det är faktiskt ett ganska påfrestande jobb både fysiskt och psykiskt (kommentarer som "det ser ju knappt ut som du gjort det där förut" om att dammsuga och "du kan nog inte så mycket som du säger att du kan" plus att ständigt jämföras med min kollega som alla älskar). Men det har funkat rätt bra, jag tror jag trivs bättre nu än vad jag gjorde i våras. Det är skönt. 
 
Just det, måste ju dela veckans lilla vardags-vittnesbörd. Jag var på väg till kontoret en dag tidigare i veckan och höll på med min mobil samtidigt som jag cyklade (gör inte det barn!). Då såg jag i ögonvrån min 94-åriga favorittant som var ute och gick. Hon tittade på mig men det var liksom för sent för att säga hej. Jag blev så arg på mig själv för att jag höll på med mobilen och tänkte att jag måste sluta göra det så mycket. Och så hade jag så dåligt samvete för att jag inte sa hej. Eftersom jag ska till Nepal tänkte jag att det kanske var sista gången jag träffade henne. Jag tyckte verkligen det kändes jobbigt. Så jag bad till Gud att jag skulle träffa tanten igen, kanske om två veckor när hon skulle ha städning igen. Men det kändes faktiskt ganska osannolikt. Så igår när jag var klar för dagen och var på väg tillbaka till kontoret såg jag tanten gå mot affären. Jag blev så glad! Jag stannade cykeln och började prata med henne, sedan fick jag följa med henne och hjälpa henne vid bankomaten. Det var en liten grej som betydde så mycket för mig och jag tror verkligen det var Gud. Att jag bara behövde vänta några dagar innan jag träffade henne och att jag slutat för dagen, hade jag varit på väg till nästa kund hade jag kanske inte hunnit följa med henne till bankomaten.
 
Jag måste säga en gång till att det är superbra om ni gör den nya enkäten som ger mig en bättre bild av vilka ni läsare är (hur gamla ni är, om ni är kristna och om ni känner mig) och vad ni vill läsa om. Det är bara sex frågor och går superfort. Och om ni inte redan gjort den gamla enkäten får ni gärna göra den också!
 
Som jag sagt tidigare så har jag en hel del inspiration just nu så det kommer några spännande inlägg framöver. Bland annat tänkte jag berätta om en av mina stora crushes. Den idén kom utifrån ett av enkätsvaren där förhållanden/kärlek togs upp som ett ämne att skriva om. Så ni är med och påverkar :) 
 
 
Det som inte syns på ytan
Nu kommer ännu ett inlägg om mina depressioner. Så om ni inte vill läsa om det får ni hitta på något annat.
 
 
Jag hittade det här fotot hos mormor. Det är från när vi byggde ut huset, alltså slutet av 2014 eller början på 2015. Det var under en av mina två tyngsta depressioner. Så mycket mörka tankar gömmer sig hos den där femtonåriga tjejen på bilden.
 
Jag associerar utbyggnaden otroligt mycket med mitt dåliga mående. Jag minns när vi alla klämde ihop oss i gästrummet och jag satt uppe sent med en engelskauppgift som jag som vanligt tog för seriöst. Och en morgon när jag knappt sovit något och mamma övertalade mig att stanna hemma från skolan och sova men sedan fick jag panik och tog nästa buss trots allt. När tiden sedan kom för att måla och tapetsera hjälpte jag till men ofta slutade det med att jag var tvungen att få ut en massa jobbiga tankar som jag delade med mamma. Bilden är just från målning- och tapetserings-fasen. Man ser ju inte hur dåligt jag mår. Jag ser inte ens så smal ut. Men jag hade tappat en massa vikt, hade många långa nätter bakom mig och tankar som ständigt plågade mig.
 
Jag skulle kolla en annan grej i min gamla dagbok tidigare och hamnade mitt i min senaste depression. 15 februari 2017 skrev jag såhär. Igår pratade jag med [en terapeut] på BUP, idag med [en pastor]. Det känns som att jag pratar med alla som finns... med [terapeuten] sa vi att jag ska försöka sova mer och strukturera plugg och försöka "tona ner" negativa kommentarer osv. Jag äter 2 antidepressiva tabletter/dag nu (men de kommer ju inte ändra verkligheten). 
 
Den sista meningen tycker jag är särskilt talande. Det jag menade var att det var massa saker i mig och i mitt liv som var fel på olika sätt, och ändrade serotoninnivåer skulle inte ta bort allt det där som var fel. Jag kunde verkligen inte se att det satt i mitt huvud, att jag inte alls var en hemsk människa som alla innerst inne ogillade. 
 
Jag vet verkligen inte hur stor skillnad tabletterna gjorde. Min läkare tyckte jag responderade jättebra på dem, men den tidigare depressionen gick också över på fem månader och då åt jag inga antidepressiva. Det enda jag vet är att steg för steg började jag må bättre och det var Guds röst som gjorde den stora förändringen.
 
Senare den 15 februari skrev jag såhär. Gud, du ser mig precis nu och jag vet inte hur du ser mig. Jag vet hur jag ser mig själv och jag hoppas att du ser något vackert som jag inte ser. Det gör ont att läsa det. Men Gud såg verkligen det vackra i mig hela tiden och till slut kunde jag också se det igen.
 
Vad vill jag säga med allt det här? Dels vill jag själv reflektera över de här perioderna som påverkat mig mycket. Men jag vill också öka förståelsen för psykisk ohälsa bland er som inte har samma erfarenhet som jag. Det kan yttra sig på så många olika sätt, men för varje berättelse man får höra blir ens bild av vad det kan innebära lite större. Det finns så många stereotyper av psykisk ohälsa som inte stämmer. En vän från bibelskolan beskrev det så bra, ska försöka återge ungefär vad hon sa. "Vissa tror att depression handlar om att gå runt och vara lite ledsen, men det handlar om att inte känna något alls. När något kul händer blir man inte glad, och när något jobbigt händer rycker man på axlarna för allt annat är ju redan skit." Tycker det fångar det så bra. Jag minns när jag var tretton och hade min allra första lätta depression (enligt min egen bedömning), då blev jag till och med lite hoppfull när min älskade kanin rymde för jag tänkte att det kanske kunde få mig att känna något åtminstone. Men mina känslor var fortfarande liksom bortdomnade. (Kaninen kom tillbaka sedan så det var ingen fara.)
 
Det jag också vill säga att psykisk ohälsa märks inte alltid. Mina närmsta vänner förstod först i efterhand hur sjukt dåligt jag verkligen mådde. Jag hade ett okej socialt liv även om jag var mycket mer dämpad och mindre utåtriktad än vanligt. Skolan fixade jag jättebra, med några få undantag. Jag tror det var det jag hade kontroll över när allt annat var kaos. För vissa blir det maten eller att skada sig själv fysiskt, för mig var det nog skolarbetet. Mer oskyldigt men ändå inte hälsosamt.
 
Nu har jag skrivit tillräckligt för idag. Dela gärna era tankar och erfarenheter om ni vill och gilla inlägget om ni tyckte det var givande att läsa (det är helt anonymt). Vill ni veta mer om hur jag kom ut ur min senaste depression kan ni läsa ALLT och Vintern är över. Det finns hopp i Jesu namn vänner ♡