1

Trekken till Poonhill

नमस्ते / Namaste!
 
Har precis laddat ner devanagri-tangentbord så jag tänkte att jag måste använda det. Jag övar på mitt läsande och skrivande på nepali. Det är en speciell känsla att vara nybörjare på ett skriftspråk, att bokstavera högt när man läser och skriva jättelångsamt. Men jag tycker det är kul!
 
Nog om språk. Nu tänkte jag ta vid där förra inlägget slutade: kvällen innan trekken. För att förtydliga så är en trek en vandring, och vår trek var i närheten av Annapurna Range som är en del av Himalaya. Väldigt många utlänningar och även nepalesiska turister går de lederna. Vi har trekkat en del tidigare, det här var min sjätte trek totalt och andra gången jag går just den här trekken. Och så gick vi ju till Helags fjällstation i somras, en liten jämförelse mellan de två kommer senare.
 
Efter frukost på söndagen åkte vi i en minibuss till Nayapul där vi skulle börja gå, det tog drygt 1,5 timme tror jag. Den första delen av vandringen är på en bilväg, lite tråkigt men då var vi ju pigga och peppade. Vi pausade för lunch efter en dryg timme och jag åt en riktigt god daalbhat.
 
Här har vi den, kolla vad fin. Jag blir alldeles lycklig bara av att se den. Lite snålt med grönsakerna dock.
 
Någon timma senare nådde vi trapporna. Det är hur långa sträckor som helst av bara stentrappor. Riktigt bra motion.
Hittade en 7 år gammal bild på mig och Moa när vi vandrar i stentrappor på väg upp till Annapurna Base Camp.
 
I skymningen, strax innan kl 18 den första dagen kom vi fram till Ulleri där vi tillbringade natten. Vi i familjen Ardeby var lite smått chockade över hur fint vandrarhemmet var, jag gjorde bedömningen att det var det finaste vi någonsin bott på när vi trekkat. Det var hyfsat rent, nymålade väggar, toaletter inomhus (annars är det ofta som utedass så man får gå ut i kylan för att komma till dem). Det fanns dock en sak som inte var så bra- jag citerar Liselott: "jag vill inte prata om duschen." En sak kan jag dock säga och det är att behöver man ett adrenalinpåslag så är det en bra idé att försöka ta en dusch på ett enkelt nepalesiskt vandrarhem.
 
Andra dagen var ännu mer trappor, vi gick 3,5 timme innan lunch och det kändes som trapporna aldrig skulle ta slut. Sedan hade vi bara 1,5 timme kvar till Ghorepani. Ännu ett jättefräscht vandrarhem! Vi vilade en stund, sedan gick vi upp till Poonhill som var "målet" med vår trek. Det tog nog en dryg timme och var kanske det mest fysiskt utmattande jag någonsin gjort. Det ligger på 3210 meter över havet och man känner av höjden. Stickningar i händerna, tunn luft så man knappt kan ta djupa andetag. Men utsikten där uppifrån var fantastisk. 
 
Moas foton kommer ni få ta del av så småningom, de är aningen bättre än mina mobilbilder.
 
Bildbevis på att jag verkligen var där ;)
 
Där uppe på Poonhill hände också något helt galet. Jag kämpade emot min bakteriefobi och tog en stor bit bar som ramlat på MARKEN (det var ciggarettfimpar och annat mysigt där) och ÅT den med mina OSPRITADE händer som tagit i RÄCKET på vägen upp!!! Jag är så stolt.
 
Den kvällen hände något spännande. När Moa skulle gå på toa (som var inomhus denna gång också, lyx) var det ett gäng killar som stod utanför medan en kille var där inne. Sedan sa de på nepali "det är någon här ute", varpå killen kom ut och stängde toadörren ordentligt, de skrattade hysteriskt och sprang ner för trappen. När hon gick in låg det massa små blad i toaletten... Vi är inte experter men vi gjorde bedömningen att det var någon slags drog.
 
Angående duschning så kom Filippa in den kvällen efter att ha tänkt duscha och sa "det finns varken vatten eller fungerande lampor... är jag bortskämd?" Senare fick hon dock duscha på en annan våning, även om hon nästan fick stå i toaletten och det var en stor glugg i dörren så alla som gick förbi kunde se in... "Ja, det var lite traumatiskt", säger hon nu när vi pratar om det.
 
Tredje dagen gick vi i skogen, det var skönare än att gå i gassande sol (det var upp till 25 grader i skuggan, det blir varmt när man går och går och går). På kvällen kom vi till Tadapani, det var det mest "genuina" vandrarhemmet vi bodde på (milt uttryckt). Ni ska få se ett par bilder på mitt, Moas och Filippas rum.
 
Den där gardinen stängde inte ut så mycket ljus direkt.
 
Något ni inte ser så tydligt är att Moas säng lutade så det var som att hon sov i en nedförsbacke. Dessutom var kuddarna mögliga så jag sov på ett par tights vilket inte var det skönaste jag gjort. Madrassen var hård så jag vaknade flera gånger under natten och hade ont i höfterna varje gång (och jag är inte känslig mot hårda madrasser i vanliga fall). Angående sovandet kan jag dock säga att ett bra beslut vi tog var att sova i reselakan (SidenSelma) i stället för i ofräscha hyrda nepalesiska sovsäckar. Ibland hasade de iväg så att man nuddade mystäcket men ändå. 
 
Det fantastiska på Tadapani-vandrarhemmet var att vi fick duscha varmt. Helt fantastiskt. Det blev kallt på kvällarna och nätterna, ner till nollan, och eftersom husen inte har någon isolering och ofta fönster som inte riktigt går att stänga ordentligt blir det kallt inomhus också. 
 
Fjärde dagen gick vi neråt. Det är mindre ansträngande men det blir jobbigt för fötterna och benen när det är ner ner ner i flera timmar. Ganska tidigt på eftermiddagen kom vi fram till Ghandruk, en jättefin liten by där vi bodde vår sista natt. Där fick jag, Moa och Filippa en femårig kompis som kom oinbjuden in på vårt rum och stirrade menande på vår choklad. Sedan började han klättra runt på våra sängar och dumt nog kunde vi inte låta bli att skratta åt hela situationen vilket säkert bara uppmuntrade honom att fortsätta. När jag sa att vi skulle duscha/byta om (detta hände två gånger) och sa "BYE BYE" gick han i alla fall ut. Senare på kvällen fick han både chokladpudding och svensk Marabou men reagerade knappt.
 
Den femte dagen gick vi tillbaka till Nayapul på dammiga bilvägar. En kul grej som hände då var att jag småsprang för att hinna förbi en stor lerpöl när det kom en jeep och när den åkt förbi vände jag mig bakåt mot de andra och låtsades torka svetten ur pannan för att jag hann undan. När jag gjorde det lyckades jag slänga in vänsterhanden i en brännässla, och inte vilken brännässla som helst utan en nepalesisk brännässla som gör jätteont i timmar. Jag skrek och slog på fingrarna för att försöka döva smärtan men samtidigt insåg jag det roliga i situationen så jag gapskrattade. Det var en kul och förvirrande syn för de andra i gänget.
 
Den sista biten till Nayapul tog vi tjejer, Gabriel och tre av bärarna bil. Vi ville hinna tillbaka till vår sista eftermiddag/kväll i Pokhara. Vi satt väldigt tight, jag och Liselott turades om att sitta med halva rumpan på sätet.
 
Svettiga men glada.
 
Sedan åkte vi tillbaka till Pokhara. Jag kollade hur snabbt vi åkte, och resultatet var ca 35 km/h, högt räknat. Då förstår man att vägarna är ganska dåliga.
 
Nu för en liten jämförelse med Helags-vandringen i somras. Uppenbarligen finns det massa skillnader eftersom det ena var i Nepal och det andra i Sverige. Men förutom skillnaderna i själva länderna var en stor skillnad att vi inte bar all vår packning den här gången. Vi hade fyra bärare för båda familjerna som bar det mesta av vår packning (vi hade egna ryggsäckar med tröja, jacka, vatten, snacks m.m.). Hade vi burit allt själv hade vi inte kunnat göra den här trekken på den här tiden. Och bärare är ett etablerat yrke i Nepal med relativt bra lön. Det känns konstigt ur ett svenskt perspektiv men så är det helt enkelt. 
 
En annan skillnad är maten. Jag skrev ju innan att jag var taggad på massa daalbhat under trekken. Det blev verkligen mycket daalbhat, jag åt det ofta till både lunch och middag, alternativt fried rice. Man beställer mat från små restauranger, så vi åt alltid lagat mat. På Helags-vandringen däremot bar vi med oss mat och åt pås-soppa, knäckebröd och annat tråkigt, förutom en kväll när vi åt på vandrarhemmet. 
 
En tredje skillnad var alla djur. Det har ju med länderna att göra men ändå. Under trekken mötte vi åsnor/hästar, getter, bufflar, hundar, katter med mera. Jag har ett traumatiskt minne från när jag var 12 och hamnade på fel sida vägen när ett gäng åsnor kom så jag blev nerknuffad av en av dem ner för ett stup. Det var bara ett par meter så jag skadades inte men det var väldigt läskigt. Sedan dess är jag rädd för åsnor... När det kommer till getterna blev vi omsprungna av en hel hord av dem, jag har aldrig sett så många getter på ett ställe.
 
 
En likhet med Helags var dock att jag gick hela vägen i gympaskor båda gånger. Det gick utmärkt kan jag meddela. Jag ser inte riktigt syftet med att lägga massa pengar på vandringskängor (speciellt eftersom jag skulle använda dem typ en gång om året i snitt). 
 
Nu tänkte jag ge er några fler citat från trekken och sedan några fler bilder.
 
"Det blir mer svett på [solsticket] än vad det blir solskydd på oss" 
Pratar om vårt vattenreningsfilter, jag undrar om bakterierna fastnar i filtret. "Ja, de smyger upp ur filtret på natten... and they can lukta fear!"
"Alla som går i täckjacka och solglasögon är nepaleser"
"I Nepal är man alltid sugen på daalbhat"
Om att köpa en läskflaska: "Det får det vara värt. Det handlar om att överleva!"
 
Filippa, Juni och Moa chillar på vandrarhemmet på kvällen
 
Juni och Moa bland sovsäckarna
 
Frukost i Ghorepani.
 
Utsikten från Ghandruk under och efter soluppgången.
 
Om ni vill se fler bilder och läsa om vad vi gör ur mammas perspektiv finns hennes blogg på www.nouw.com/pea . Vår andra familjeblogg är www.poardeby.blogg.se, där står allt från de 5 åren i Nepal men nu uppdateras den inte utan det är mammas som används i stället. Ännu mer bilder finns på min vsco.
 
Nästa inlägg kommer handla om de första dagarna i Tansen, där vi är nu och kommer att vara i två veckor. Familjen Jirénius åker dock hem imorgon sorgligt nog. Men det har varit så kul att de har varit med!

Kommentarer:

1 Siv:

skriven

Vilken underbar beskrivning av Trekken - har du inte tänkt på att bli författare???
Jo så undrar jag om ni givit Juni hennes present (microfonen som man oxå kan spela in på - tänkte att du o Moa o John kunde hjälpas åt att berätta o art sjunga allt sparas på ett minneskort i telefonen)
Har ni testat???
Kramkram

Svar: Tack, åh det vore nog kul men det är ju väldigt svårt att leva på det. Ja hon har fått den men bara använt den som mikrofon hittills, det tycker hon är jätteroligt 😊 Kram 💕
Jesus, Nepal & tankar från min vardag

Kommentera här: