1

Sometimes it lasts, sometimes it hurts

Den senaste veckan har jag fått veta att ännu ett av paren från Unga mammor/Unga föräldrar har gjort slut. Det här paret var inte en av mina favoriter på den tiden när jag kollade på programmen men ändå har jag känt mig oväntat sorgsen över nyheten. De kändes så stabila, hade varit tillsammans i fem år (!), hade till och med planerat barnet de nu har och skulle snart gifta sig. På något sätt har de väl blivit en symbol för alla förhållanden som tar slut och som jag sörjer.

Varför? Varför är det så sjukt svårt att hålla ihop? Jag tror inte på "Den Rätte", jag tror inte att det finns en enda person som man passar ihop med och tills man hittat den är alla förhållanden dömda att ta slut. Jag tror att kärlek är ett beslut och att de flesta förhållanden/äktenskap kan hålla om man kämpar för det. Det säger jag inte för att skapa skuldkänslor hos den som gjort slut eller skiljt sig, jag är själv en av dem. Det finns såklart många anledningar att avsluta en relation, det behöver inte vara fel. Men att nästan hälften av alla Sveriges äktenskap slutar i skilsmässa, att så många barn växer upp med föräldrar som är ovänner... det är sorgligt.

För inte länge sedan kollade jag på en dokumentär om den stora marknaden för arrangerade äktenskap i Indien. En av de indiska kvinnorna som man som tittare fick möta gav sin åsikt om äktenskap. Försök att vidga dina perspektiv och läs vad hon sa.

"An arranged marriage is the best. When you want to marry someone you love, you would usually be attracted to his good looks or wealth. Sometimes you would know someone for a long time and then fall in love. That also happens. But they wouldn't be able to stand each other when they get married. Because when you're in love, everything seems wonderful. Another thing about arranged marriages is that the families have to accept each other. Then you get married. And after that, you fall in love. That's when you can live a good life together."

Jag håller inte med henne i allt hon säger, men visst har hon en poäng. När man är kär verkar allt underbart och man ser inte problemen. "Kärleken är blind", säger man, "förälskelsen är blind" borde det vara. När förälskelsen lägger sig inser man allt det där man inte tänkt på tidigare. Förhållandet eller äktenskapet kanske inte var byggt på mer än flyktiga känslor. Och har man inte en stadigare grund än så går det nog fort för allt man byggt upp att falla.

Det finns många aspekter i vår kultur som jag tror påverkar. Att vi är så vana att bli underhållna till exempel, så fort vi tröttnar på något kan vi ta fram nästa Netflix-serie eller nästa Tinder-profil. Vi har svårt att hänge oss, blir en relation jobbig så drar vi. Eller att allt kretsar kring jag, mig och mitt, det viktigaste är att JAG mår bra och att JAG får det jag behöver. Min partners behov eller mina barns behov ska inte komma före. Det här kommer också fram i abortstatistiken. Ofta hör jag argumentet att självklart ska ingen kvinna behöva föda ett barn om det inte passar henne eller om hon inte vill. På samma sätt ska jag inte behöva vara kvar i en relation där jag inte blir tillfredsställd, det kanske finns en bättre potentiell partner runt hörnet. Jag tror det är ett skadligt tankesätt som också bidrar till att så många relationer tar slut.

Jag bara reflekterar här. Som sagt är jag inte ute efter att döma någon. Jag tror absolut att det här paret jag nämnde har kämpat för att hålla ihop. Men, som James TW sjunger, "sometimes the best intentions just ain't enough". Det är den tragiska verkligheten.
 
Foto: Moa Ardeby

Kommentarer:

1 Malin:

skriven

Jag håller verkligen med dig! Som skilsmässobarn själv kan jag säga att jag aldrig skulle vilja utsätta mina (framtida) barn för det. Självklart tycker jag det är en helt annan sak om det finns en hot- och våldbild. Annars är min bild (tyvärr) att folk inte är villiga att kämpa riktigt... Ah jag vet inte. Så himla svårt. Man låter så dömande.

Svar: Det förstår jag! Ja absolut, hot, våld, alkohol, droger och otrohet tycker jag alla är exempel på sådant som gör en separation "förståelig". Men vilka är vi att bedöma det egentligen... Som du säger, det är svårt. Men rent generellt tror jag att vi i Sverige inte är så vana vid att kämpa för saker, vi får så mycket gratis i livet jämfört med i de flesta andra länder och kanske bidrar det till att statistiken ser ut som den gör. Och även att allt handlar så mycket om känslor. Men kanske är det på väg att förändras, kanske att de i vår generation har sett så många vuxna skiljas att de vill bryta trenden och är redo att kämpa för det. Man kan ju alltid hoppas!
Jesus, Nepal & tankar från min vardag

Kommentera här: