0

Exams för 5-åringar, vacker utsikt och ännu mer dans

Så har vi kommit till det som kallas mellandagarna, men för mig känns det bara som att nu är julen i princip slut (vi sa fortfarande den nepalesiska varianten av god jul på gudstjänsten igår och sjöng ett par julsånger). Det har ju inte alls varit samma "build-up" inför jul som i Sverige, och Nepals nyår är inte förrän om några månader, så det känns inte så speciellt. På nyårsafton får ni gärna muntra upp mig med ett meddelande för då kommer jag vara ledsen över att inte få fira nyår...
 
Nu ska jag fortsätta berätta för er om min vardag. Torsdagen den 27e var jag på CL på morgonen som vanligt, dock var jag inte mycket till hjälp för barnen. De pluggade inför sina exams, alla elever ända från 3-årsåldern har proven och de tas verkligen på allvar (den yngsta på CLs morgonlektioner tror jag dock är 5). De satt utspridda i lokalen och läste högt ur sina böcker, sedan blev de förhörda av oss (det är så mycket utantill-inlärning...). Jag försökte förklara "women's rights" för en tjej som nog går i 2:an ungefär, det som stod i den engelska boken sa hon att hon inte förstod så jag försökte förklara på nepali men det hjälpte nog inte jättemycket...
 
I slutet av timmen förklarade den äldsta av ledarna hur viktigt det är att alla pluggar ordentligt, i skolan, hemma och på CL (idag såg jag till och med en liten pojke läsa i sin bok samtidigt som han gick till skolan...) och att de måste försöka få bra resultat. En tjej som fått höga poäng på ett prov nyligen blev belönad med en fin målarbok i allas åsyn. Det är sorgligt att det är ett sådant fokus på prestation ända från att barnen börjar förskolan. Nepals skolssystem behöver en förändring, det är det många som är överens om.
 
Vid kl 9 följde jag för första gången med till sjuksköterskeskolans restaurang där CL bjuder morgonbarnen på mat alla dagar de är där. Nepaleser brukar äta daalbhat vid 9-10-tiden och sedan inte äta ordentlig mat förrän på kvällen. Jag och de andra ledarna lassade upp ris, linser och grönsaker på barnens tallrikar och oj vad mycket de åt. Berg av ris, jag blir ofta chockad av hur mycket och fort nepaleser äter. Även barn... Men att många av dem kommer från familjer med dålig ekonomi kan ju vara en orsak till det. De kanske inte ätit så mycket kvällen innan.
 
Efter att vi också ätit gick jag och Lalu till Srinagar, en stor kulle i Tansen dit många går på utflykt. Vi hann prata om en hel del, både djupt och ytligt, med avbrott där jag inte förstod hennes nepali... Vi brukar skratta åt det. Vi gick upp i ett ganska nybyggt utsiktstorn trots Lalus höjdrädsla, därifrån såg vi hela Tansen. Mäktigt! Vi fick betala två olika avgifter, först 25 Rs var, sedan 20 till för Lalu och 100 för mig som bideshi (utlänning). För mig blev det alltså 10 kr totalt, inte så farligt. 
 
Panorama av utsikten från tornet. 
 
På eftermiddagen gick jag tillbaka till CL och hade några små engelskalektioner enligt önskemål från huvudläraren men barnen hade svårt att fokusera. Förståeligt när de har pluggat hela dagen.
 
Middag åt jag med familjen, det var mysigt. Även lillebror är fokuserad på exams, han verkar plugga nästan all sin lediga tid. Han är ändå 13 så det är inte så farligt som med 5-åringarna, men när man tänker på hur mycket svenska 13-åringar behöver plugga är det ju lite skillnad. 
 
Efter maten diskade jag. Det blev en mysig pratstund med hustrun. Disk i det här huset är rätt lik handdisk i Sverige förutom att vi bara diskar i kallvatten och diskmedlet är i form av en hård tvål ("bar soap", vet ej vad det heter på svenska). Det finns ju inte varmt vatten i kranarna här men jag brukar hälla kokat vatten i en skål som jag doppar diskavampen i, det känns mer hygieniskt än bara kallvatten. Men jag tar seden dit jag kommer.
 
På fredagsförmiddagen tillbringade jag 1,5 timme i köket och stekte massor av bröd och kokade pasta. Tankspridd som jag är lyckades jag förstås låta pastan koka över och vatten blandat med majsstärkelse rann ut över spisen. Gasolspisar är inte lika enkla att torka av som svenska spisar så jag fick plocka isär den och rengöra de olika delarna var för sig. Men jag tror jag fick bort i princip allt. Sedan satt jag på balkongen och åt pasta för första gången på ungefär fyra veckor. Galet vad mycket ris jag har ätit under de här två månaderna. Men det klagar jag inte över!
 
På eftermiddagen var det dags för CLs julprogram som de sköt upp en vecka på grund av tragedin med flickan som gick bort. Det var massor av danser och ett drama. I slutet dansade vi alla nepalesisk dans tillsammans, det var härligt. 
 
Den kvällen åt jag, Angie, Rachel och Rachel middag på nanglos eftersom de två förstnämnda lämnar Tansen idag. Jag åt en jättegod gryta och det var en trevlig kväll.
 
Sedan blev det lördag och veckans andra gudstjänst. Jättehärligt som alltid. På eftermiddagen gick jag till en av CL-ledarnas hus för ett bönemöte med en grupp som kallas "Student for Christ". Jag kom dit först och Susanna mam höll på att tvätta på farstukvisten så hon bad mig sätta mig bredvid på en liten pall. Som jag nämnt tidigare, att tvätta kläder är inte så privat i Nepal. Efter en halvtimme kom de andra och vi sjöng lovsånger, läste ur Psaltaren och bad.
 
På kvällen gick jag till sjukhusområdet för en "bonfire" med bideshisarna. Jag gick själv fast klockan var nästan 19. Jag kände bara "vad håller jag på med"... Det var kolmörkt och det var dessutom strömavbrott så det var mörkt i nästan alla hus också, och det var inte mycket folk ute på vägen. Men jag klarade mig. Det var en mysig stund vid elden, min sista med Angie & Rachel. Tacksam för att Gud lät oss mötas just den morgonen min familj åkte till Sverige! 
 
Imorgon kommer en tillbakablick på året och hur Gud har varit med mig. Tacksam för så mycket!