1

Juldagen & annandagen

Här kommer fortsättningen på min jul, scrolla ner för del ett :) Svenskar verkar tycka att julen är över den 25e men i de flesta av världens länder är det ju den viktigaste dagen! Så även i Nepal- men eftersom det inte är ett land med kristen majoritet eller kristen historia är det bara en del skolor och arbetsplatser som ger ledigt.
 
Julmorgonens utsikt.
 
 
Jag började dagen med att ta en promenad i solskenet och köpa frukt (tror det var bideshi-pris deluxe på bananerna men jag tänker att hans familj behövde de pengarna...) och recharge-kort till mobilen (här kör vi fortfarande fysiskt snarare än över internet). Jag fick några Happy Christmas på vägen, det var kul. Det är så annorlunda här, julen är som sagt verkligen en kristen högtid och för vanliga nepaleser är det som vilken dag som helst. Men de kristna utmärker sig genom att gå till kyrkan i fina kläder. Gudstjänsten i min kyrka började kl 11, eller, den skulle börja då. "Kom i tid, vi börjar prick 11", sa de i lördags och jag lydde. Men det började såklart inte då, det dröjde till 11.38. Skönt att saker är som de brukar vara ;)
 
Gudstjänsten inleddes med nationalsången, det kändes lite konstigt. I skolan i Okhaldhunga sjöng barnen den varje morgon, det gör man i alla skolor, men jag tror aldrig jag sjungit den i ett kristet sammamhang tidigare. Sedan blev det i alla fall julsånger men inte de klassiska, vi sjöng översatta sånger som Stilla natt. Efter det drog programmet igång med dans, musik, drama och en mini-predikan. Hade det varit i Sverige hade de allra flesta uppträdanden varit sång och musik, något drama och kanske någon dans. Så brukar det se ut i mina kristna sammanhang åtminstone. Men i Nepal är som sagt dans jättecentralt, så typ 90% av programmet bestod av olika danser, mest nepalesiska men även några med västerländska inslag. Jag tycker inte man ska lägga ut bilder på folk utan att fråga så ni får tyvärr inte se hur danserna såg ut, men googla på "nepali dance" så får ni en känsla av vad det är för sorts dans. Det är så kul att kolla på, speciellt när det är riktigt väl inövat.
 
Ni får se jul"granen" och lite av pyntet i alla fall.
 
 
Programmet höll på nästan exakt tre timmar innan lunch, men eftersom jag var i tid satt jag ihopkrupen på det hårda golvet med bara en tunn heltäckningsmatta i 3,5 timme. Vi satt på golvet eftersom vi var så många, det var väldigt trångt. Bakom mig hade jag en mamma med ett barn som försökte pilla bort blommorna från min sjal och ammade med huvudet mot min rygg (någon #normalizebreastfeeding-kampanj behövs inte i Nepal :) och framför mig en tjej med långt hår i en tofs som jag råkade fastna i några gånger. Bredvid mig satt kvinnor i 70-årsåldern och i Nepal åldras man snabbare, om jag tyckte det var obekvämt att sitta på golvet så länge- tänk på damerna. Stackarna. Det var i alla fall väldigt skönt att kvinnor och män sitter uppdelat i nepalsiska kyrkor så man slapp fokusera på att undvika kulturellt opassande kroppskontakt...
 
Lunchkön var hur lång som helst men en socialarbetare på sjukhuset insisterade på att jag skulle få företräde i kön. Maten var rätt stark men god, och nu när jag varit frisk under jul är jag inte så rädd för att bli sjuk. Jag har faktiskt mått lite illa idag men är det inte mer än så är det ju inte så farligt. 
 
Jag gick från kyrkan vid 15.30, var hemma en timme och gick sedan hem till ett australiensiskt par som bjudit in mig och ett gäng andra på julmys. Det var alla vi sex unga bideshi-tjejer, några lite äldre och en nepalesisk 16-årig tjej som flyttat hit från Pokhara för att gå på sjuksköterskeskolan. De har bara juldagen ledigt så hon hann inte åka hem till sin familj utan firade med sin morbror/farbror och hans fru som är australiensare. Kul att lära känna henne lite, vi pratade en kväll tidigare också.
 
Under kvällen pratade vi, lekte psykologen, mafia och djungeltelegrafen (alla internationella lekar) och åt. Klantigt nog glömde jag att påminna värdparet om min vegetarianism och till skillnad från nepaleser vill ju bideshis ha kött hela tiden så det var kyckling i den glutenfria soppan... Det fanns inget annat så jag tog emot det ändå och försökte undvika kycklingbitarna men de var jättesmå så det gick inte helt. Så jag åt kyckling för första gången på jag vet inte hur länge. Minst ett och ett halvt år. Här i Nepal finns ju knappt vare sig djurhållnings-problematiken eller klimat-problematiken (kycklingar här massproduceras inte, äter matrester, är närproducerade och de släpper ju inte ut metan) men jag tycker ju inte alls om känslan av att tugga på döda djur. Så jag försökte att inte tänka på vad det var jag åt. Ibland får man vara flexibel...
 
Efter några timmar där gick jag, Alecia & Siobhan och pratade med Moa på messenger. Moa och Siobhan är lika gamla och vi är ju alla ledsna att inte hon kunde vara med oss! Det var kul att prata en stund. Sedan följde Siobhan och Angie med mig hem. Det kan bli en del krångel med att jag inte kan gå hem själv men det är värt att få bo där jag bor. Två hundar kom springande jättefort mot oss, morrade och visade sina vassa tänder och jag tog tag i Angie som skydd... hade det hänt när jag var själv hade jag fått panik. 
 
Jag sa hejdå till Siobhan igår kväll, Martins åkte vidare till Pokhara imorse. Sorgligt men jag är så glad för den veckan vi fick tillsammans! Dessutom kommer Alecia tillbaka till Tansen och då får jag träffa henne i några dagar till i alla fall.
 
Så har vi kommit till idag, annandagen. Jag varit på CL och haft engelskalektion på morgonen, det känns som de är mindre disciplinerade när det bara är jag. De känner mig bättre, det är ju positivt. Men jag blir trött på att be dem vara tysta, på att de förstör för varandras lärande genom att avbryta och genom att ge varandra svaren. Jag hotade med "om ni inte är tysta kommer jag inte imorgon" och det funkade. Nej, det var inte det mest pedagogiska, jag ska inte bli lärare... Men bättre än att slå dem eller straffa dem på de andra sätt som nepalesiska lärare gör.
 
Tyckte det var dags för en bild från CL. Det här är typ en fjärdedel av rummet på nedervåningen där vi är mest. Fint va?
 
 
På förmiddagen tvättade jag för fjärde gången, den här gången var lakan inkluderade. Om det är jobbigt att tvätta vanliga kläder förstår ni säkert att två stora lakan är en helt ny nivå av jobbigt... Men nu hänger de på balkongen och torkar och man känner sig ju så duktig!
 
På eftermiddagen åkte vi till byn där vi brukar åka på måndagar och vara i skolan men idag var det picknick och ett gäng föräldrar. Vi lekte lekar, åt mat och, som ni nog kan gissa vid det här laget, dansade. Så dammet yrde. Maten bestod för min del av beaten rice blandat med puffat ris och achar, en rå grönsaksröra. Jepp, rå. Jag tänker så här, vissa risker är värda att ta och vissa är inte det, det här var ett exempel på det förstnämnda. Jag var hungrig och det hade ju varit väldigt socialt och kulturellt fel att tacka nej och sedan sitta i en halvtimme och titta på när alla andra äter. Det var rätt mycket av det råa och det här var ju verkligen inte alls tillagat med en bideshi i åtanke så vi får se om min mage klarar av det... Men det var riktigt gott i alla fall! Jag åt med handen, det är faktiskt inte jättesvårt. Men när det finns föredrar jag sked.
 
Efter en liten stund på CL har jag nu ikväll duschat, pratat med mina släktingar i Sverige och ätit middag med familjen i huset. Nu är klockan 21.40 och jag ska snart lägga mig och sova i mina rena lakan. Eftersom jag går upp rätt tidigt och eftersom det inte finns jättemycket att göra i mitt lilla rum (wifit brukar stängas av runt 22 dessutom) går jag oftast och lägger mig tidigt. Det är faktiskt skönt!
 
Tack för att ni läser hörni! Det är kul att se att jag inte bara bloggar för min egen skull, ni är rätt många besökare per dag även om de flesta av er inte lämnar några spår... Har ni frågor är det bara att ställa dem, man kan vara anonym. Jag blir alltid glad av kommentarer :)

Kommentarer:

1 Magnus:

skriven

Så härligt att få ta del av din vardag Ida. Kul att vi får följa med även i dina tankar när du äter kött och är på 3 h gudstjänst. :) Vi åker till Nora imorgon och glömmer gång på gång bort att kusin Ida inte är där. Det är tråkigt tycker vi men när vi får ta del av din resa och fina möten med både gamla och nya vänner så gläds vi med dig. Kram morbror m
Ps. Om du vill ta del av vår vardag lite (med betoning på lite jämfört med finans målande inlägg) så har jag börjat familjeblogga igen på ardeby.se

Svar: Åh, önskar jag kunde träffa er! Men det får bli senare. Tack! Vad kul, jag ska gå in och läsa 😊 Kram!!
Jesus, Nepal & tankar från min vardag

Kommentera här: