1

Glädje, sorg och en mysig övernattning

Här fortsätter uppdateringen från den senaste veckan :)
 
På onsdagen gick jag till CL på morgonen och var taggad inför att efter det träffa Alecia & Siobhan, mina australiensiska vänner från Nepalåren som kom kvällen innan. När jag sitter där hör jag Susanna mam komma med några gäster, jag tittar dit och ser Siobhan och hennes mamma! Jag blev så överraskad, rusade fram och kramade Siobhan. När vi var klara på CL träffade jag Alecia också, med stetoskopet runt halsen (hon pluggar till läkare). De var sig lika båda två och det känns så overkligt och fantastiskt att få träffa dem igen, det var tre år sedan sist. Vi gick till basaren tillsammans, det blev mer tyginköp och restaurangbesök. Och intressanta samtal. Fick veta att i deras baptistiska församling i Australien får inte kvinnor predika eller vara pastorer. Jag vet ju att det är en grej, men har väl tänkt att det är mest i USA och inte i mina nära vänners kyrka. Men de tyckte också det var rätt konstigt. 

På torsdagen gick jag och Siobhan (det uttalas "Shivonn" om ni undrar, Alecia uttalas "Alisha")  till CL igen, vi har små engelskalektioner med barnen. Sedan gick vi på toy round på barnavdelningen, man delar ut ballonger och leksaker till patienterna. Lite svårt eftersom många av barnen knappt pratar med en, och vissa är väldigt sjuka och man känner sig maktlös. En liten kille hade hela benen inlindade i bandage på grund av brännskador från kokhett vatten. Han bara grät och spottade ut maten hans mamma försökte ge honom.
 
På kvällen var det dags för en av Tansen-julens höjdpunkter: carolsinging på sjukhuset. Vi samlas ett stort gäng kristna och sjunger julsånger och läser Bibeln på de flesta av sjukhusets avdelningar och utanför på gatan. Några brukar dansa i mitten, i slutet samlades vi i sjukhusrestaurangen och jag blev uppkallad till dansgolvet så jag låtsades som att det inte var pinsamt och försökte dansa nepalesiskt (ni får googla på nepali dance eller något, svårt att förklara hur det ser ut). En jättehärlig kväll och med Alecia & Siobhan där kändes det som i min barndom.
 
På fredagen kom jag och Siobhan till CL och möttes av väldigt nedstämda ledare. Det visade sig att en 8-årig tjej med en extremt ovanlig sjukdom avlidit under natten. Hon hade kommit till CL i många år och de hade verkligen bett för att hon skulle bli frisk. Så på eftermiddagen när det egentligen skulle varit julfirande med dans och drama blev det lugna sånger, bön och ett kort tal om att livet är svårt men Gud är med oss. I vanliga fall skulle de inte vara så öppna med tron men ett dödsfall blir ett undantag.
 
Efter det korta programmet gick jag och Siobhan upp till guesthouset och pratade om våra svåra erfarenheter under de senaste åren. Alecia var på vandring tillsammans med de andra unga bideshi-tjejerna. Vi är alltså 6 västerländska tjejer i åldern 17-24 i Tansen nu: jag, Alecia, Siobhan, Angie, Rachel & Rachel. Väldigt ovanligt och så kul!
 
Vid kl 17 gick jag hem, packade sovkläder och dricksvatten, frågade maken (inte min make, läste ni förra inlägget vet ni ;) och lillebror om vägen till Bus Park och gav mig sedan ut på min lilla utflykt. Tack vare den ordentliga vägbeskrivningen (nepali, engelska plus kroppsspråk) och att Santi mötte mig i Bus Park klarade jag att inte gå vilse! Stolt. Santi bjöd hem mig på middag och eftersom jag som tjej inte kan gå så långt själv så sent sov jag över där med henne och hennes dotter Kabita. De var verkligen oroliga för att jag tyckte det var obekvämt, att jag inte skulle klara nepalesisk toalett (jag älskar ju nepalesiska toaletter!) och att sova i samma rum alla tre (vi sover ju hela familjen i samma rum ibland). Det första Kabita sa till mig på morgonen var "var det inte jobbigt?" angående natten. De underskattade mina nepalesiska erfarenheter helt enkelt. Vi åt Santis jättegoda daalbhat, pratade om allt möjligt och hade en andakt. Santi berättade igen om hur livet förändrats sedan hon efter att ha varit hindu i hela sitt liv började följa Jesus för drygt 7 år sedan. Hur hon brukade oroa sig så mycket men hur hon nu hittar frid i Gud (namnet Santi betyder just frid). Det är så uppmuntrande att se hennes otroligt levande och starka tro!
 
Innan 22 gick vi och la oss, jag fick sängen där den äldsta dottern brukar sova (hon bor i en annan stad nu) och Santi och Kabita sov på den stora madrassen. De har ett rum och kök, rätt litet alltså men fräscht och med rosa/turkosa väggar :) 
 
Santi gick upp vid 05.30, kanske ännu tidigare, och läste Bibeln. Jag vaknade någon gång innan 06, gick upp runt 06.30 och sedan drack vi te och jag fick omelett och beaten rice (vad det låter som, smaklösa risflingor typ) till frukost. De andra åt senare. Sedan vid 07.30 gick jag hemåt och gick faktiskt inte vilse då heller. 
 
På Thundikel spelades det fotboll fast klockan inte ens var 8 på morgonen.
 
Nu är det alltså lördag, jag ska snart till kyrkan. Sedan ska jag och Martins (Alecia & Siobhans familj) till Laxmi didi på lunch, hon bor ute på landet. Gode Gud beskydda oss från matförgiftning nu innan jul. Sedan är det julfirande med missionärsteamet, det blir mysigt! Glad fjärde advent!

Kommentarer:

1 Siv:

skriven

Tack älskade Ida för ännu en fantastisk levande beskrivning om hur det är att vara ”långt bott o ändå nära”
Hälsa så gott till Laxmi Santi mfl.....
Hoppas att både matförgiftningsbaciller o gluten håller sig lååångt bort från Dig
Ha en ljuvlig 4:e advent😘💕
Jag fikar m Kurten Kristina Camilla David Frida Axel Ivar Ingrid Ove Ammi
o förhoppningsvis oxå POMJJ😘💕

Svar: Åhh ja de frågar om hur du mår och hälsar! Jag ska hälsa tillbaka ❤ Just ikväll mår jag faktiskt lite illa så något har jag fått i mig, men det är inte så farligt! Tack! Åh vad mysigt! 💕
Jesus, Nepal & tankar från min vardag

Kommentera här: