2

Ensam i Kathmandu utan lokalsinne

Dramatisk rubrik, jag vet. Så farligt är det inte...
 
Jag fortsätter där förra inlägget slutade, resan till Kathmandu. Dagen efter var Junis femårsdag, oj vad länge hon har längtat efter den (och paketen framför allt)... Vi åt lunch på café och sedan gick vi till ett zoo, djuren hade det inte så jättebra och det kändes inte så kul att stödja det kanske men det var för Junis skull. Hon fick även åka en liten berg-och-dal-bana med John, det var 10-årsgräns och han blir tolv i april men i Nepal är det inte så noga. En annan intressant grej var att inträdet vi som "bideshi haru", utlänningar, betalade var fem gånger så högt som det nepaleserna betalade. Rimligt ändå. Efter zoot gick vi till guesthouset och åt tårta/glass på taket, mysigt. Ännu mysigare blev det efter middagen när vi hade adventsfirande med julmusik och några små julklappar eftersom jag inte kommer fira jul med familjen </3. Vi lyxade till det med svensk choklad (av någon anledning har mamma alltid kvar precis innan vi/de ska till Sverige igen), dock var min chokladkaka möglig (!!!) men slänga den kan man ju inte... Vad komiskt om vi skulle bli sjuka inte av allt tveksamt nepalesiskt vi ätit utan svensk möglig choklad.
 
Nästa morgon träffade vi två nepalesiska kvinnor som bodde i Tansen under vår tid men nu bor här. Den ena har blivit troende nyligen och döpte sig för några månader sedan. Hon berättade att den filipinske pastorn i hennes församling har blivit utvisad ur landet som konsekvens av den nya lagen som förbjuder evangelisation. I artikeln jag precis länkade säger en nepalesisk pastor att han har fortsatt evangelisera som vanligt, de vi har pratat med har dock sagt att de är mycket mer försiktiga nu. De predikar inte öppet utan gör "bara" praktiska insatser i samhället och innan de delar evangeliet frågar de om personen vill höra. Apropå förra inlägget, där har vi ytterligare något vi är skyddade för i Sverige som vi ofta glömmer att vara tacksamma för. Total religionsfrihet.
 
Resten av dagen åt vi mer indisk mat och köpte lite saker på en jättefin fairtrade-affär där det var julpyntat och julmusik, annars är det inte så mycket adventskänsla här i Kathmandu. Det är 15-20 grader, soligt och inte mycket julsaker i affärerna. Jul firas i princip inte alls i Nepal utom av kristna, det är det som gör julen här unik och icke-konsumtions-fokuserad. Hur som helst, sedan åkte jag och mamma till Mangelbazaar för tredje gången den här Nepalresan. Dit går nepaleserna och handlar, det finns massa affärer med tyger, skor, smycken, kött... Nepals köttaffärer är inte så trevliga, de bidrog till min vegetarianism och om vi säger så här, om man sålde kött på samma sätt i Sverige tror jag fler valt samma väg som mig. På disken precis vid gatan ligger gethuvuden, grishuvuden, hela flådda kycklingar, blodiga köttslamsor och annat mysigt, ofta precis bredvid burar med höns eller andra djur. I Sverige äter man ju kött utan att märka att det är kött, korvar med massa mjöl i och superfina filéer och man ser aldrig när djuren slaktas. Det är onaturligt. Hade fler fått se köttproduktionen på nära håll tror jag inte vi hade haft samma överkonsumtion av kött. 
 
På väg hem tog jag och mamma en mikrobuss, jag tyckte det var rätt fullt när vi gick på men inkastaren fortsatte att vinka in många fler. Jag satt halft på kanten av ett säte precis där inkastaren stod, det var typ ingen plats där så han SATT bokstavligen i mitt knä stundtals. Resten av tiden stod han tryckt mot mitt lår och det kändes väldigt olämpligt. I vanliga fall får kvinnor och män knappt röra varandra ens om de är gifta (i Kathmandu är nog många mer moderna i och för sig) men de verkar göra undantag när det gäller resor för då måste man ju mosa in så många som möjligt i fordonet. Som jag sagt tidigare, personal space i kollektivtrafiken existerar inte här. Kanske inte över huvud taget när jag tänker efter, nepaleser bor ju ofta väldigt trångt också.
 
Sedan var det kväll och natt och packdags inför familjens avresa till Sverige morgonen efter. Jag och Moa bytte väskor hit och dit så det blev ompackning deluxe. Jag tog även en dusch som den här gången var alldeles för varm, jag använde gasolvärmaren och vattnet blev liksom 51 grader Celcius?!? Jag fattar inte att det inte fanns någon spärr. Efter mycket vridande på olika rattar och kranar lyckades jag få ner det till 37 åtminstone.
 
Och så imorse lämnade min älskade familj mig ensam kvar. Nu sitter de på flyget mot Sverige. Vi kommer inte ses på nästan sex veckor, det var riktigt jobbigt att säga hejdå. Men jag är glad för tiden vi har haft i Nepal tillsammans!
 
 
Det är lite läskigt att vara själv i Kathmandu. Eftersom jag som sagt inte har något lokalsinne kommer jag nog mest hålla i mig i närheten av guesthouset de tre dagar jag har kvar. Dock har jag fått två nya "kompickar" som Juni säger, två australiensiska tjejer i 23-årsåldern som också bor här på guesthouset. De är medical students och ska åka till Tansen i samma minibuss som mig på torsdag! Så himla kul. Att jag träffade dem precis efter att familjen åkt (de kom inatt och satt och åt frukost när jag sagt hejdå) känns verkligen som Guds omsorg. Nu känner jag mig inte så ensam här, och dessutom har jag dem som en trygghet under resten av tiden i Kathmandu och även resan tillsammans. Tack Jesus! 

Kommentarer:

1 Siv:

skriven

Jaaa tack Jesus att så Såå bra ser tolkning älskade Ida💕💕💕😘

2 Siv:

skriven

Skulle vara att Du Jesus visar omsorg om min älskade Ida 💕💕❣️

Svar: ❤❤❤
Jesus, Nepal & tankar från min vardag

Kommentera här: