2

Året som gått

2018 närmar sig sitt slut och vilket händelserikt år det har varit!
 
De första 5 månaderna var väldigt stressiga med förberedelser inför IB exams, slutprov som var väldigt avgörande för betygen där vi testades på det vi lärt oss under IBs två år. På grund av stressen mådde jag i början av året fysiskt dåligt (magkatarr) med framför allt ganska psykiskt dåligt. Stressen i kombination med flera jobbiga relationer och vintern (sedan vi flyttade tillbaka till Sverige har jag mått psykiskt dåligt varje vinter) fick mig att känna att jag inte var långt ifrån att utveckla ännu en depression. Men det gjorde jag inte och jag kände verkligen att Gud bar mig genom stressen och ångesten, gav mig frid och använde kristna syskon för att uppmuntra mig. 
 
Under påsklovet och veckorna när vi fick plugga hemma hann jag med att åka till Tanzania med familjen. Jättespännande att se en del av Afrika för första gången! En vecka efter att jag kom tillbaka till Sverige började mina två veckor av exams och det gick över förväntan. Resultaten visade att mitt pluggande inte varit i onödan och att Gud verkligen varit med mig i skolarbetet! 
 
Mellan exams och studenten började jag jobba som städerska inom ett privat hemtjänstföretag, mitt första jobb som inte bara var ett sommarjobb. Där jobbade jag till och från fram tills oktober och det var både lärorikt, jobbigt och givande. En erfarenhet jag är tacksam för!
 
Den sjunde juni tog jag studenten. En fantastisk känsla att springa ut från Älvkullen efter tre tuffa men bra år! Dagen var jättehärlig med frukost med klassen, studentflak och gemenskap med massor av vänner och släktingar som kom och gratulerade. 
 
 
Sommaren var underbar som alltid, jag var på Torp, jobbade på Sandviken, träffade gamla och nya vänner på MBT, umgicks med släktingar, vandrade i de svenska fjällen med barndomsvänner och njöt av den allra sista Frizonfestivalen.
 
 
När sommaren var slut åkte jag spontant på 26 dagar, en kort bibelskola på Götabro. Fick massa tid i bön, lovsång och bibelundervisning i en fantastiskt fridfull miljö ute på landet. Dessutom lärde jag känna runt fyrtio syskon i Kristus som jag bad, diskuterade, åt, tränade, spelade spel och kollade på filmer med. Vilken gåva från Gud!
 
Den tjugofjärde oktober fick jag äntligen återse mitt älskade Nepal efter nästan tre år. Ni som följer bloggen vet ju hur fantastiska de senaste två månaderna har varit och hur mycket jag njuter av att vara här. Gamla och nya vänner, fantastisk natur, daalbhat, nepalesisk lovsång, känslan av att vara där Gud vill ha mig just nu. Här får jag vara när 2018 avslutas och ett nytt år börjar. Ett år där jag inte vet mycket av vad som kommer hända men jag vet att Gud är med mig. Livet är spännande hörni!
 
 
GOTT NYTT ÅR!
Om mig Bibelskola Gud Kristen gemenskap Nepal Psykisk ohalsa Skolan Sommar Vanner
0

Exams för 5-åringar, vacker utsikt och ännu mer dans

Så har vi kommit till det som kallas mellandagarna, men för mig känns det bara som att nu är julen i princip slut (vi sa fortfarande den nepalesiska varianten av god jul på gudstjänsten igår och sjöng ett par julsånger). Det har ju inte alls varit samma "build-up" inför jul som i Sverige, och Nepals nyår är inte förrän om några månader, så det känns inte så speciellt. På nyårsafton får ni gärna muntra upp mig med ett meddelande för då kommer jag vara ledsen över att inte få fira nyår...
 
Nu ska jag fortsätta berätta för er om min vardag. Torsdagen den 27e var jag på CL på morgonen som vanligt, dock var jag inte mycket till hjälp för barnen. De pluggade inför sina exams, alla elever ända från 3-årsåldern har proven och de tas verkligen på allvar (den yngsta på CLs morgonlektioner tror jag dock är 5). De satt utspridda i lokalen och läste högt ur sina böcker, sedan blev de förhörda av oss (det är så mycket utantill-inlärning...). Jag försökte förklara "women's rights" för en tjej som nog går i 2:an ungefär, det som stod i den engelska boken sa hon att hon inte förstod så jag försökte förklara på nepali men det hjälpte nog inte jättemycket...
 
I slutet av timmen förklarade den äldsta av ledarna hur viktigt det är att alla pluggar ordentligt, i skolan, hemma och på CL (idag såg jag till och med en liten pojke läsa i sin bok samtidigt som han gick till skolan...) och att de måste försöka få bra resultat. En tjej som fått höga poäng på ett prov nyligen blev belönad med en fin målarbok i allas åsyn. Det är sorgligt att det är ett sådant fokus på prestation ända från att barnen börjar förskolan. Nepals skolssystem behöver en förändring, det är det många som är överens om.
 
Vid kl 9 följde jag för första gången med till sjuksköterskeskolans restaurang där CL bjuder morgonbarnen på mat alla dagar de är där. Nepaleser brukar äta daalbhat vid 9-10-tiden och sedan inte äta ordentlig mat förrän på kvällen. Jag och de andra ledarna lassade upp ris, linser och grönsaker på barnens tallrikar och oj vad mycket de åt. Berg av ris, jag blir ofta chockad av hur mycket och fort nepaleser äter. Även barn... Men att många av dem kommer från familjer med dålig ekonomi kan ju vara en orsak till det. De kanske inte ätit så mycket kvällen innan.
 
Efter att vi också ätit gick jag och Lalu till Srinagar, en stor kulle i Tansen dit många går på utflykt. Vi hann prata om en hel del, både djupt och ytligt, med avbrott där jag inte förstod hennes nepali... Vi brukar skratta åt det. Vi gick upp i ett ganska nybyggt utsiktstorn trots Lalus höjdrädsla, därifrån såg vi hela Tansen. Mäktigt! Vi fick betala två olika avgifter, först 25 Rs var, sedan 20 till för Lalu och 100 för mig som bideshi (utlänning). För mig blev det alltså 10 kr totalt, inte så farligt. 
 
Panorama av utsikten från tornet. 
 
På eftermiddagen gick jag tillbaka till CL och hade några små engelskalektioner enligt önskemål från huvudläraren men barnen hade svårt att fokusera. Förståeligt när de har pluggat hela dagen.
 
Middag åt jag med familjen, det var mysigt. Även lillebror är fokuserad på exams, han verkar plugga nästan all sin lediga tid. Han är ändå 13 så det är inte så farligt som med 5-åringarna, men när man tänker på hur mycket svenska 13-åringar behöver plugga är det ju lite skillnad. 
 
Efter maten diskade jag. Det blev en mysig pratstund med hustrun. Disk i det här huset är rätt lik handdisk i Sverige förutom att vi bara diskar i kallvatten och diskmedlet är i form av en hård tvål ("bar soap", vet ej vad det heter på svenska). Det finns ju inte varmt vatten i kranarna här men jag brukar hälla kokat vatten i en skål som jag doppar diskavampen i, det känns mer hygieniskt än bara kallvatten. Men jag tar seden dit jag kommer.
 
På fredagsförmiddagen tillbringade jag 1,5 timme i köket och stekte massor av bröd och kokade pasta. Tankspridd som jag är lyckades jag förstås låta pastan koka över och vatten blandat med majsstärkelse rann ut över spisen. Gasolspisar är inte lika enkla att torka av som svenska spisar så jag fick plocka isär den och rengöra de olika delarna var för sig. Men jag tror jag fick bort i princip allt. Sedan satt jag på balkongen och åt pasta för första gången på ungefär fyra veckor. Galet vad mycket ris jag har ätit under de här två månaderna. Men det klagar jag inte över!
 
På eftermiddagen var det dags för CLs julprogram som de sköt upp en vecka på grund av tragedin med flickan som gick bort. Det var massor av danser och ett drama. I slutet dansade vi alla nepalesisk dans tillsammans, det var härligt. 
 
Den kvällen åt jag, Angie, Rachel och Rachel middag på nanglos eftersom de två förstnämnda lämnar Tansen idag. Jag åt en jättegod gryta och det var en trevlig kväll.
 
Sedan blev det lördag och veckans andra gudstjänst. Jättehärligt som alltid. På eftermiddagen gick jag till en av CL-ledarnas hus för ett bönemöte med en grupp som kallas "Student for Christ". Jag kom dit först och Susanna mam höll på att tvätta på farstukvisten så hon bad mig sätta mig bredvid på en liten pall. Som jag nämnt tidigare, att tvätta kläder är inte så privat i Nepal. Efter en halvtimme kom de andra och vi sjöng lovsånger, läste ur Psaltaren och bad.
 
På kvällen gick jag till sjukhusområdet för en "bonfire" med bideshisarna. Jag gick själv fast klockan var nästan 19. Jag kände bara "vad håller jag på med"... Det var kolmörkt och det var dessutom strömavbrott så det var mörkt i nästan alla hus också, och det var inte mycket folk ute på vägen. Men jag klarade mig. Det var en mysig stund vid elden, min sista med Angie & Rachel. Tacksam för att Gud lät oss mötas just den morgonen min familj åkte till Sverige! 
 
Imorgon kommer en tillbakablick på året och hur Gud har varit med mig. Tacksam för så mycket!
1

Ställena jag bott på

Tänkte att jag skulle berätta lite om de olika boenden vi/jag passerat under veckorna jag varit i Nepal hittills. Vi börjar från början.
 
I Kathmandu bodde vi på nya Goshen, ett kristet guesthouse som vi bodde på i sex veckor 2008 innan vi flyttade till Tansen och väldigt många gånger efter det. Ett ställe nära våra hjärtan alltså. Det är inget lyxställe men väldigt fräscht och mysigt.
 
En dålig kvalitetsbild från Goshen. Ett par nätter hade vi bara ett rum för hela familjen, det var lite trångt.
 
I Pokhara bodde vi på två olika hotell som båda är ganska fina. Inte riktigt lika fräscht som Goshen, fläckar på lakanen och så, men nästan. Och att komma till ett rum med relativt fräscha lakan och badrum med kakel och varmt vatten var fantastiskt efter att ha trekkat!
 
Trekkingställena skrev jag om här. De var ganska enkla allihop och ett var väldigt ofräscht. Men som sagt, man uppskattar fräscht boende mer sedan :)
 
Sedan kom vi till Tansen. Där bodde vår familj (& Filippa när hon var här) i en lägenhet i närheten av sjukhuset men inte på själva sjukhusområdet. Det är ett stort lägenhetshus där det bor både nepaleser (alla med koppling till sjukhuset tror jag) och missionärer. En stor lägenhet med fyra rum & kök (då räknar jag "matrummet") som från början var tänkt som patienthotell. Trodde att mamma lagt upp en husvisningsfilm men det var bara början... Ni får länken i alla fall så får ni se köket åtminstone: https://youtu.be/8J4cQDEyECQ
 
Efter två veckor i Tansen åkte vi till Kathmandu och bodde på Goshen igen. Sedan åkte vi till Okhaldhunga i två veckor. Först bodde vi på ett guesthouse i några dagar, några av er har sett en film därifrån när jag bäddar (kommer inte ge er länken här, sorry...). Det var rätt basic, "handfatet" på toaletten var en plastbalja där allt vatten samlades (sedan spolade man med det, det är en bra grej). Det var också väldigt kallt. Efter några dagar flyttade vi till en liten lägenhet med två små sovrum och ett kök (så fort man öppnade dörren kom man rakt in i köket). Ganska trångt, John, Moa och jag delade rum och då var det inte mycket golvyta kvar, men det var väldigt fräscht och mycket varmare! Dessutom var toaletten nepalesisk vilket jag var väldigt glad för.
 
Rummet där jag, Moa, och just då även Sister Moona bodde.
 
Där vi tvättade händerna (och duschade). Bilden är suddig för jag var lite stressad, ville inte att någon skulle dyka upp och undra varför jag tog kort på badrummet...
 
Mitt, Moa och Johns rum i lägenheten. Ni får se hel kaoset... De två första bilderna var alltså från guesthouset, men i det här rummet bodde vi längst.
 
Efter Okhaldhunga var jag nästan en vecka i Kathmandu, under den tiden åkte familjen tillbaka till Sverige. Sedan åkte jag till Tansen där jag är nu. Här bor jag hos en nepalesisk familj jag kände sedan innan, de hyr ut rum på nedersta våningen. Deras hus är ett ganska average Tansen-hus, det finns många finare hus men det finns också helt klart sämre hus. Jag har ett litet rum och så en toalett och en balkong som jag delar. Ofta äter jag middag med familjen (som består av föräldrarna och två tonårskillar, ibland är även någon annan släkting med och äter). Jag får låna deras kök ibland för att baka bröd eller koka vatten. 
 
Den här gången var jag smart och tog kort tidigt innan jag kaosade ner. Så här fint är det inte längre kan jag säga... Om ni lägger märke till gardinernas tjocklek (tunnhet) förstår ni nog varför jag försöker lägga mig tidigt. Solen går ju inte upp 9 här som i Sverige...
 
Jag älskar att bo ute i samhället och inte inne på det inhängnade sjukhusområdet. Det tar ungefär en kvart att gå till sjukhuset/guesthouset/Children's library där jag hjälper till. En bit in i det här inlägget skrev jag lite om hur vägen dit är och varför jag valde att bo just här. Det är också mysigt att bo hos en nepalesisk familj tillsammans med de tre andra som bor i den uthyrda delen, det känns mer personligt och så får jag naturligt kontakt med nepaleser hela tiden. Jag är inte så isolerad som jag hade varit om jag bott på sjukhusets guesthouse (som egentligen är det folk förväntat sig).  
 
Huset en bit ifrån (det gula i mitten av bilden). Fotot är taget strax ovanför huset vi bodde i 2008-2012.
 
Det finns några negativa saker med att bo här: att jag inte har ett kök och att jag inte kan gå själv mellan sjukhusområdet och hem på kvällen. Så jag är beroende av någon att gå med vilket kan vara lite jobbigt. En annan grej är att sängen är rätt hård så när jag legat på samma sida för länge får jag ont i höften. Sedan är ju faktiskt toaletten västerländsk... men det överlever jag ;)
 
Från min balkong kan jag skymta huset vi bodde i i 4,5 år, det är täckt av träd men är väldigt nära. Huset där våra grannar bodde, en stor del av tiden en amerikansk familj med fyra killar i min och Moas ålder, ser jag jättebra. Runt det huset och på fältet ovanför brukade vi leka "Nepali hide & seek", jag har många roliga minnen från det området. Från balkongen ser jag också dalen där molnen lägger sig nästan varje morgon och bildar "white lake". Det finns alltså många anledningar till att jag trivs så bra i det här huset!
 
Soluppgången från balkongen.
 
Yes, nu har ni en lite bättre bild av hur jag bott och bor just nu :)