0

Sista dagen i Nkinga

Nu har vi varit i Tanzania i två veckor och i Nkinga i nästan två veckor. Det betyder att imorgon bitti är det dags att åka vidare, det blir en bussresa på ca 12 timmar och sedan en bilresa innan vi är framme vid Mikumi National Park. Där ska vi sova en natt, för att dagen efter åka på safari på morgonen och på eftermiddagen åka vidare till Bomani Beach. Där ska vi ha lite semester i några dagar innan flyget går mot Sverige, fredag den 20 april. Så här ser planerna ut i alla fall, man vet ju aldrig om något kommer ändras…

Det känns både sorgligt, jobbigt och skönt att lämna Nkinga. Jag är inte så taggad på allt resande men samtidigt blir det spännande att se nya platser. Veckorna här har varit bra, jag har hunnit plugga en hel del men även göra andra saker. Jag tänkte berätta lite om vad vi gjort sedan jag skrev sist, för en vecka sedan.

I söndags var vi på gudstjänst i pingstkyrkan nära sjukhuset. Det var mycket musik och dans, det var härligt, och det är en häftig känsla att vara i en så stor grupp av kristna syskon från en annan del av världen! Det var en jättestor församling, den stora kyrkan var full och det satt till och med folk utanför byggnaden.


Den fina kyrkan!


Dagen efter, en måndag, besökte jag och Moa Nkinga English Medium School tillsammans med sjuksköterskestudenterna. Det är en skola för barn mellan 3 och 14 år och den ligger också jättenära sjukhuset. Vi blev runtvisade på skolan, som såg ganska fin ut med målningar av alfabetet på väggarna. Mycket var förstås annorlunda från i Sverige, till exempel bodde 180 av eleverna på skolan, i kala, gråa sovsalar fyllda med våningssängar och träskåp där eleverna hade sina saker. Att så pass små barn får bo där utan att träffa sina föräldrar på kanske flera månader känns ganska sorgligt… Samtidigt får de ju utbildning vilket inte är en självklarhet här. Man påminns om och om igen hur bra mycket är i Sverige- tänk att jag, förutom gratis läromedel och gratis lunch, får betalt varje månad för att gå i skolan?! På Nkinga English Medium School var det skolavgift även för de yngsta barnen, och mannen som visade oss runt berättade att många av föräldrarna hade problem med att betala den.

När vi gick runt på skolan kom det fram ett gäng tjejer i 6-årsåldern och ville känna på våra ljushyade armar. Sedan följde de med oss och höll oss i händerna. Lite gulligt och lite jobbigt. Tänk om alla människor vore blinda för hudfärg...

I onsdags hälsade vi på en pastor och hans familj. Vi hade sagt innan att vi inte ville ha jordnötter, eftersom John är allergisk. Pastorns fru plockade fram en tallrik med bananer och en stor kastrull med någonting i. Så öppnade hon den, och vad tror ni den var fylld med om inte jordnötter? Vi blev lite nervösa, men John fick sitta en bit ifrån och det gick bra. Vi andra tyckte att det var goda jordnötter, de var kokta i sitt skal. Vi hade aldrig ätit jordnötter på det sättet förut så det var roligt! De var ju närodlade också :)

I torsdags fick jag, Moa, Juni och mamma uppleva ett litet äventyr. Vi följde med ett gäng tanzaniska sjuksköterskor på ”mobile clinic”, vilket innebar att vi åkte jeep i ca en timme till en by dit personal från sjukhuset åker ungefär en gång i månaden. Jag är inte säker på om de kör samma grej varje gång, men den här gången var det i alla fall fokus på mödrar och deras små barn. Alla barn skulle vägas i en våg som hängdes upp i ett av träden, och sedan fick vissa av dem vaccinationer. Jag, Moa och mamma hjälpte till litegrann med vägningen, jag skrev upp vikterna, som den manlige sjuksköterskan envisades med att säga på swahili för att jag skulle lära mig… Det var ju en kul idé men det blev mycket mer stressigt än om han hade sagt på engelska (vilket han kunde jättebra). Det var i alla fall kul att få hjälpa till litegrann, det var ca 270 barn som vägdes (!!) så det var en lång kö. Förutom det var jag mycket med Juni. Hon klarade dagen väldigt bra! Men vi fick väldigt mycket uppmärksamhet av både mammor och barn. Det märktes att de funderade på hur vi hörde ihop- tre ljushyade och en mycket yngre mörkare flicka. En kvinna tog mod till sig och frågade mig direkt om det var jag som var Junis mamma (jag tror det var det hon sa, jag förstår ju inte swahili…). När jag pekade på mamma var det många som skrattade. De förstår väl helt enkelt inte hur det går ihop.


Mammor och barn i kö till vågen.


Det hade regnat mycket natten innan vi åkte, så det var fullt med stora, djupa vattenpölar på vägen som jeepen fick köra igenom så vattnet skvätte. På ett ställe var det en riktigt stor och djup pöl och en minibuss satt fast där. Vi var lite nervösa när vi var mitt i pölen och knappt kom framåt, men så backade chauffören och lyckades köra igenom pölen. Vi och människor ute på gatan hurrade :)

Samma kväll åt vi middag hemma hos en sjuksköterska och före detta sömmerska som har sytt en del kläder åt oss. Hon och hennes familj bodde i ett väldigt fint hus och maten vi fick var jättegod- kryddat ris, linsgryta och kålsallad, bland annat. Det var nog den godaste mat jag ätit här hittills! Oftast äter vi mat som Juliana, vår hushållerska, har lagat, och den har inte varit så jättemycket smak i. Vi vet dock inte hur autentisk den är, eftersom Juliana har jobbat länge med svenskar så kanske maten är anpassad efter några andra svenskars önskemål. Att man med jämna mellanrum känner gruskorn i munnen påverkar också matupplevelsen negativt. Det kan komma från riset, spenaten, vattnet eller kanske alla tre. Det var så i Nepal ibland också, och det är klart att det inte är så roligt. Men lite skit rensar magen, eller vad säger man...

Igår var det en speciell kväll. Det var nämligen avslutning för Pediatric Nursing Course, som har varit mamma och Maritas uppdrag de senaste veckorna. De har suttit uppe sent på kvällen och förberett, och på dagarna har de undervisat och gått med på sjukhuset. Så igår var det alltså dags för avslutningsceremonin och hela vår familj var med. Det var tal, sång (en av männen agerade körledare och ledde hela gruppen i en egen sång med texten ”jag vill se världen från barnens ögon”, en fras mamma ofta använt, så roligt!), utdelning av diplom och till sist även mat. Under tiden vi satt därinne började det ösregna, det bara vräkte ner, så vi fick faktiskt åka jeep hem trots att det inte är så långt. Om ni vill läsa mer om mammas kurs hänvisar jag än en gång till bloggen poardeby.blogg.se, som är mamma och pappas blogg.


Yes, det var en lång uppdatering från Nkinga :) Det är verkligen kul att se att folk läser, och alla böner uppskattas också, för vår hälsa till exempel. Jag tycker vi har mått förvånansvärt bra, jag tog med mig en väldigt seg svensk förkylning som jag nu är frisk från men som pappa fått, och några dagar var vi alla lite dåliga i magen efter att ha ätit mat under bussresan som man tydligen inte borde ätit, men förutom det har vi varit friska! Förhoppningsvis får vi fortsätta vara det.

Nu är det dags för mig att plugga lite mer, ha det fint! Har ni frågor eller kommentarer är de mer än välkomna ;)

Kommentera här: