Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Att vara beredd på döden
De bygger precis utanför vår trädgård. Stadsbussarna ska komma till Alster nästa år och nu blir det bredare väg och nya hållplatser. Det både hörs och känns i familjen Ardebys hus. Igår satt jag hemma i mitt rum när hela huset plötsligt började vibrera. Jag visste ju att det inte var farligt, ändå kunde jag inte låta bli att tänka på jordbävningarna i Nepal. Paniken, rädslan, känslan av att "jag kanske dör snart...". 
 
Klockan var strax över sex på kvällen, vi hade kommit till den lilla nepalesiska byn samma dag. Vi satt på golvet, på övervåningen i det lilla lerhuset där vi skulle sova tre nätter. Plötsligt skakade marken under oss, en kvinna på balkongen utanför ropade "earthquake!!", mamma skrek "UT!!", jag utbrast "Jesus!!", vi skyndade oss ut genom dörren och ställde oss barfota på vägen där vi var säkra. Det var över fort men det dröjde längre innan rädslan i kroppen försvann. Att det bara var ett litet skalv och inte ännu en stor jordbävning visste vi ju inte när det började skaka. Det enda som hände hos oss var att saker ramlade ner från väggarna inne i huset, men i grannbyn var det två eller tre dödsfall.
 
Det här var inte den första gången jag var med om en jordbävning. Det var när vi bodde i Tansen, tror jag var 12 år. Jag satt vid mitt skrivbord och jobbade med en syslöjds-uppgift när fönstrena bredvid mig började skallra. Pappa ropade från våningen över, det var bara han, jag och John hemma. Vi sprang och ställde oss i samma dörröppning och väntade på att det skulle bli kraftigare eller ta slut. Jag hade fortfarande mitt broderi i handen och jag var så rädd. Det här var säkert sex år sedan men jag minns händelsen så tydligt. Jag såg framför mig hur huset skulle börja rasa... Så blev det inte, tack och lov, jordbävningens epicenter var i Indien och i Tansen var det inte lika allvarligt. I efterhand var det en spännande upplevelse att berätta om, men under de minuter det höll på var det oerhört skrämmande.
 
I Nepal var det så tydligt. Att det inte finns några garantier för att man ska leva tills man är åttio. Döden går inte att hålla på avstånd som i Sverige. Och jag tror det är nyttigt. För döden är ju trots allt något naturligt, och det kan vara bra att påminnas om. Åtminstone för mig. Jag tror på Gud och Han ger mig ett hopp om en fortsättning efter det här livet tagit slut, så egentligen är jag inte rädd för döden. Men i stunder när döden kommer närmare än vanligt inser jag vad som är viktigast i mitt liv. Vad jag vill göra med de dagar jag får på den här jorden. Jag får perspektiv på livet, påminns om att jag inte vet hur länge till jag kommer leva.
 
Vad är det då jag tänker vid sådana här tillfällen? Vad tror jag är viktigast?
 
Svaret är enkelt: att hålla fast vid Jesus Kristus, älska Honom och sprida Hans kärlek till andra människor. Det är mitt mål med livet, lite förenklat. Utan Jesus har jag ingenting, och utan Honom får jag inget evigt liv tillsammans med Gud. Han är allt för mig och Han vill vara ditt allt också. Din trygghet och ditt hopp som du kan hålla fast vid när döden är närvarande. För inte ens döden segrar över livet som Jesus ger oss!
Josefin

Så otroligt tacksam att man har ett hopp i Jesus!

Svar: Verkligen!! 🙌
Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress