Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Promenader genom livet
Jag tog en promenad genom Alster idag, med lovsång i öronen. Solen sken och jag njöt av den friska luften och Guds underbara natur- men många minnen dök också upp, kopplade till de platser jag gick förbi. Tunga minnen. Det är verkligen svårt att tänka tillbaka på många av de situationer jag upplevt här de senaste fem åren. Men ändå fyller minnena mig med tacksamhet över att saker har förändrats, att Gud har hjälpt mig framåt och fört mig till nya platser.
 
Promenader jag var på tidigare, för snart fem år och ett år sedan, som inte var så fridfulla och härliga som dagens promenad. När jag var tretton år och var ute i mörkret och gick med pappa, för att jag skulle kunna sova sedan. När snön och kylan och mörkret fortfarande var så ovant, och depression var ett tillstånd som bara precis hade börjat. Jag pratade på om meningslösa saker där bredvid pappa, kanske för att hålla allt som var jobbigt på avstånd. Jag kände mig inte som mig själv och jag tror också att pappa var oroad över den Ida han såg framför sig. Promenader när jag var sjutton, det var inte länge sedan men ändå som ett helt annat liv. Jag blev uttvingad på kvällarna för att må bättre. Rensa tankarna och röra på mig. Jag minns speciellt en gång när Moa följde med, på den tiden fick hon inte vara lillasyster, hon fick ta hand om mig. Hon pratade med mig om vardagliga saker medan jag kände att jag höll på att sprängas från trycket som aldrig släppte. Jag ville bara skrika rakt ut i vinterluften.
 
En annan gång på våren, några veckor efter promenaden med pappa. Jag gick ut i skogen med mina syskon och fotograferade. Jag kände mig glad, för ovanlighetens skull, eller åtminstone ganska tillfreds med livet. Några dagar senare ville jag visa bilderna för pappa och berätta om att det faktiskt kändes kul. Men jag kände redan tomheten igen. Det fanns ingen bestående glädje i någonting just då.
 
Springturerna med mamma var inte länge sedan. Mindre än ett år. De tjänade inte sitt syfte, jag fick inte rensa tankarna. I stället släppte jag ut allt, alla mörka tankar som jag bara berättade om för mina föräldrar. Ofta kändes det lite bättre när jag kom tillbaka hem men även det var tillfälligt. Det höll inte länge. 
 
Idag var jag ute och gick och jag kände frid, glädje och frihet. Guds närvaro och Hans kärlek. Att jag är värd att älskas, att jag har ett underbart liv och att min framtid är ljus och spännande. Det är en sådan kontrast jämfört med tidigare år. Att få leva, verkligen leva, och njuta av det, det är så fantastiskt. Att jag står här idag och mår så bra som jag gör beror på Guds trofasthet mot mig. Han lämnade mig aldrig under någon av de där mörka stunderna, även om det kändes så. Han har lett mig till nya platser och jag är så tacksam för friheten Han har gett mig!
 
 
 
 
Mina tankar om Halloween
Halloween 2017 närmar sig. Det har blivit en så enorm grej och som så mycket annat är det något jag har ganska starka åsikter om. Idag tänkte jag dela lite av mina tankar angående Halloween, utifrån min personlighet men framför allt utifrån min kristna tro.
 
 
Att Halloween har blivit en så pass stor högtid både i USA och Sverige, som båda är länder som från början byggts upp av kristna värderingar, tycker jag är ganska intressant. För sättet det firas nu är verkligen långt från allt som Gud står för! Vad handlar det egentligen om? Från det utifrån-perspektiv som jag har tycker jag det är mycket fokus på ondskan och det som skrämmer oss. Jag har själv aldrig ens sett en skräckfilm, men jag förstår att många får en kick av att bli skrämda. Ändå har jag svårt att förstå hur en hel högtid kan kretsa kring det. Visst kan man fira Halloween på "oskyldiga" sätt, som missionärerna i Nepal som klädde ut barnen till Disney-karaktärer och åt pumpakakor, men det är inte direkt det jag ser runt mig idag. Även för barn ska det vara läskiga kostymer, och alla affärer ska ha produkter med spöken, skelett och blodiga lik. Det känns lite motsägelsefullt att vi svenskar som i vanliga fall är så bra på att hålla döden på avstånd, plötsligt firar och upphöjer just döden och till och med helvetet. 
 
 
 
Att se människor utklädda till djävulen är för mig väldigt konstigt eftersom jag tror att han existerar och är den som orsakat all ondska som finns i den värld vi lever i. Krig, cancer, svält, depression, allt tror jag började när vi valde att lyssna på djävulens röst i stället för Guds. Under Halloween ger man honom utrymme och från ett kristet perspektiv är det helt galet. Det är Gud och Hans kärlek vi vill ge utrymme (som vi till exempel försöker göra under julen), inte djävulen och hans ondska. 
 
Jag förstår om ni tycker att jag tar det här för långt, att jag får det att verka värre än det är. Eftersom jag inte vill ta del av alla Halloween-aktiviteter och traditioner har jag säkert mindre erfarenheter än vad ni har. Ni får gärna komma med era tankar och åsikter!
 
Jag vill avsluta med att även om jag som kristen inte tycker att vi ska upphöja djävulen så är jag inte rädd för honom. Ondskan finns överallt och vi kommer att påverkas av den så länge vi lever på den här jorden, men Jesus är så mycket starkare och när vi har Honom i fokus kan vi känna oss trygga. Han är Ljuset och Kärleken och en dag kommer Han att besegra all ondska!
 
 
En solig fredag
Det är en fin dag idag. Solen skiner och jag förundras än en gång över Guds skapelse. Det är så tydligt, att Han har designat den här underbara världen.
 
Jag har bara två lektioner idag, och sedan är det höstlov! Så härligt! Jag har plötsligt en massa fritid nu när det inte är lika mycket i skolan, det är ovant. Jag fick ett tips om att börja titta på Barnmorskan i East End, och den är såå bra!! Min typ av serie. Tack Sonja :) 
 
Tänk att jag får leva ännu en dag tillsammans med Gud, i naturen som Han skapat och med människorna som Han format. Tack Jesus! ✿