Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Varför?
Varför? Varför lät Gud mig må så dåligt? Varför trodde jag att Han lämnat mig? Varför visade Han mig inte att Han älskade mig och var nära mig? Varför lät Han mig tro att allt var slut?

Ja, varför är vi så många som mår dåligt? Varför försöker kristna tonåringar ta livet av sig? Varför går det långa perioder när vi inte upplever Guds omsorg över huvud taget?

Stora frågor. Tunga frågor. En dag kommer jag möta Gud ansikte mot ansikte. Kanske kommer jag fråga Honom då. Kanske kommer det plötsligt bli oväsentligt. Kanske bleknar frågorna bort i ljuset från Hans ansikte. Oavsett så vet jag att Han ser så mycket mer än vad jag ser, och kanske finns det en mening med psykisk ohälsa också. Eller så är det bara något vi måste uthärda i denna fallna värld, även vi kristna. Kanske är det djävulen som försöker lura oss bort från Gud. I så fall tänker i alla fall jag inte låta honom lyckas! Gud lämnar mig aldrig, oavsett hur jag känner mig. Han ger inte upp hoppet om mig även om jag själv gör det. Han älskar mig villkorslöst. Kanske är det bara för stort för oss att förstå, kanske är det svårt för oss att tro på det och därför tänker vi att Gud agerar som vi skulle ha gjort om vi var i Hans situation. Men Han är inte som oss, tack och lov. Han är god, Han är kärleksfull, och Han har tålamod. Tack Herre för det!
Det här med jämställdhet
För ett par veckor sedan läste jag en krönika i Dagen som jag tycker sammanfattar mina tankar om jämställdhet så bra. Det är så mycket fokus på det hela tiden men vad är det egentligen man försöker uppnå? Ett citat från krönikan kan ni läsa här, men följ gärna länken och läs hela texten!
 
I botten ligger ett förakt för det som traditionellt varit kvinnliga göromål. Alla försök till jämställdhetsförslag verkar i stället gå ut på att det som varit norm för män måste bli norm för kvinnor. Bara det traditionellt manliga har hög status. Har vi då verkligen lyckats i vår strävan efter jämställdhet?
 
http://www.dagen.se/kronikor/vi-ar-inga-konsforradare-1.933398
Befriaren
Din makt och trofasthet, o Gud, når upp till skyarna. Du som gör stora ting, Gud, vem är som du? Svåra öden har du låtit drabba mig, men du skall ge mig liv på nytt och åter dra mig upp ur djupen. Ge mig min storhet tillbaka, låt mig bli trygg igen. Då skall jag prisa dig till harpa för din trofasthet, min Gud. Jag skall lovsjunga dig till lyra, du Israels Helige. När jag spelar till din ära stiger jublet från mina läppar, ty du har befriat mig.
-- Psaltaren 71:18-23
 
Att komma ut ur en tung period är fantastiskt. Att få känna glädje och tacksamhet igen. När den bittra vintern äntligen förvandlas till vår. Det får jag uppleva nu och jag tackar Gud för det. Och fortsätter att sätta mitt hopp till Honom för bara Han kan förändra på riktigt.