Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Dåliga motiv

Alltså. Det här med att vara nyttig och äta mindre socker. Sockerfasta, godisförbud, whatever. Jag har testat det mesta. I 8:an hade jag min egen "3:3-diet", tre godisbitar om dagen tre dagar i veckan... Det funkade! Då. För tre år sen.

Just nu försöker jag och mamma dra ner på sockret. Undvika godis och kakor. Men jag har misslyckats en del och frågat mig själv: varför gör jag egentligen det här?

Sanningen är jobbig att erkänna. Men det är så. Att inte gå upp i vikt eller gå ner lite är en stor del av min motivation till att vara nyttigare (när den finns där överhuvudtaget, alltså). Det känns inte bra. Jag sörjer ätstörningarnas spridning, jag predikar för andra och ändå hamnar jag själv i det här allt för ofta. Jag är inte överviktig. Ingen som älskar mig skulle säga att jag borde gå ner i vikt, för jag väger inte för mycket och jag mår bra. Men de smala tjejerna i reklamen och i skolans korridorer påverkar mig. Jag vill också ha platt mage och sånt där thigh gap som man tydligen ska ha.

Men jag vill också njuta av livet. Fika med min familj, unna mig godis då och då, ta en glass i solen. Och oftast vinner den viljan över viljan att vara smal, tack och lov. Men det stör mig att den finns där och påverkar mina beslut.

Att inte äta godis tror jag ändå är bra för mig eftersom jag är beroende av socker och det är inte bra för min kropp. Att öva på att hålla fast vid principer är också bra. Men vad jag önskar att jag inte behövde motiveras av viljan att bli "snyggare" i samhällets ögon.

Skuggor
Jag vet inte hur många gånger jag har drömt att jag är eller håller på att bli deprimerad. Igen. Jag vet att risken finns där, hela tiden. På nätterna kommer det fram ur mitt undermedvetna och jag drömmer om det. Jag går inte runt och är rädd, men det är klart att det är obehagligt att vakna upp och minnas drömmen. När jag vet hur hemskt det är. Och att det kan hända igen redan om några månader. Men jag ber och hoppas att det inte blir så. Att jag får må bra. Skratta. Njuta av livet. Känna att jag fungerar socialt. Trivas med massa människor runt omkring mig. För det är så jag vill leva.
Bloggen fyller 1 år!
Japp, idag var det hela ett år sen jag skapade den här bloggen. Jag satt i bilen med familjen och frågade Moa om jag borde skaffa en ny blogg. (Nepalbloggen livetinepal.weblogg.se hade jag redan men den kunde jag inte skriva i till vardags.) Jag gjorde det och det är jag så glad för! Som ni kanske märkt kan jag inte länka på mobilen men om ni går in på Arkiv och juli 2016 kan ni se mina två första inlägg. Det här blir inlägg nummer 139 så jag har haft en del att skriva om. Jag tycker det är så kul att blogga, tack alla ni som läser!!