Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Svenska attityder mot u-länder... när ett land man älskar framställs som en skräphög
Image result for en resa för livet nepal
 
Det finns ett program på TV3/Viafree som heter En resa för livet, där en grupp kändisar åker till Nepal för att promota SOS Barnbyars arbete. Organisationen själva beskriver det så här: Tittarna får följa sex kända svenska profiler på en omskakande resa till Nepal, ett av världens fattigaste områden, för att skildra SOS Barnbyars viktiga långsiktiga arbete för att hjälpa hela samhällen att lyfta sig ur fattigdom. Under ett par veckor får de möta barn som inte bara måste leva under extremt svåra vardagsförhållanden, de måste också vara oroliga för ligor som kidnappar barn till andra länder. Det har kommit ut två av fyra avsnitt än så länge och jag behövde inte titta så länge för att förstå ungefär vad jag skulle tycka om programmet.
 
Jag grät så fort kameran började svepa över Nepals landskap. Mitt land, så känner jag verkligen. Mitt älskade Nepal. Det gör ont av saknad och jag vill bara tillbaka dit, nu. Hade det inte varit just det här landet som programmet utspelade sig i hade jag inte sett det. För jag tycker inte om konceptet- man skickar ut ett gäng priviligerade kändisar för att göra reklam för en hjälporganisations arbete så att fler svenskar ska stötta dem. Med det motivet vinklas programmet på ett sätt som jag ogillar och enligt min erfarenhet visas inte rätt bild av Nepal. Det porträtteras som ett oerhört fattigt land- vilket det är, förstås, men det finns så mycket fint också och vi svenskar har mycket att lära oss av nepaleserna (till exempel om solidaritet, gästfrihet, tacksamhet och mycket annat). Om man bara ser på En resa för livet får man intrycket av att det enda positiva i Nepal är SOS Barnbyars arbete, och om man som svensk blir fadder för 100 kr i månaden så kommer de rädda alla stackars små barn från alla hemskheter. Det blir en väldigt skev bild av ett mångsidigt land.
 
 
Jag reagerar också på hur vissa av deltagarna uttrycker sig om nepalesers livssituation och vardag. Efter att ha besökt en 11-årig flickas hem, som visserligen är litet och ganska smutsigt, säger en av deltagarna till kameran: "Det går inte att beskriva hur skitigt, äckligt och vidrigt det är. Och där bor hon, i den här lilla 1 x 2 meter hyddan. Det här är inte humant." Absolut, jag håller med om att många nepalesiska barn lever i förskräckliga omständigheter, men är det respektfullt att uttrycka sig såhär om ett barns hem, även om hon aldrig kommer få veta det? 11-åringen bjuder in den svenska gästen i sitt hem, som inte är en lyxvåning men hon har i alla fall fyra väggar och tak, hon vet att hon har det bättre än många andra- och svenskan måste dölja sin avsmak innan hon kan uttrycka hur vidrigt det var inför kameran, så att fler framför TV:n ska säga "nej, usch vad hemskt!" och avstå en pizza i månaden för att bli faddrar? Jag tycker det är fel. Det känns som att barnen utnyttjas för att få oss som tittare att bli känslomässigt involverade och skänka pengar till en organisation som vi egentligen inte vet så mycket om.
 
En annan av deltagarna kommenterade husen på ett tegelbruk: "De har inte ens ståhöjd i de här j*vla rucklen!" Sådana här kommentarer tycker jag visar på en känsla av överlägsenhet- "de här stackars människorna som är så långt bakom oss i utvecklingen..." och fortsättningen kommer med uppmaningen om att bli fadder i SOS barnbyar; "...vi västerlänningar måste hjälpa de stackarna så att de kan få det mer som oss och inte behöva lida så." Det gamla kolonialistiska tankesättet.
 
Jag kanske drar saker för långt, men jag ser spår av attityder i det här programmet som jag mår illa av. Det här berör mig personligen eftersom jag är dotter till två missionärer, som åkt till Nepal för att förbättra situationen för folket där. Och jag känner igen det som de svenska kändisarna möts av: blomkransar runt halsen, applåder och fin mat, som om man var mer värd bara för att man har valt att ta del av den verklighet som nepaleserna föds in i. Det borde ju vara tvärtom, vi som alltid får saker serverade på fat borde tacka nej till några av våra privilegier och låta nepaleserna själva äta den fina maten de lagat och det nyslaktade köttet... Det blir så skevt. Samtidigt hade mina föräldrar inte samma roller som de här program-deltagarna- mamma och pappa jobbade i nästan fem år i Nepal, de kom inte bara och hälsade på i några veckor. De la ner sin själ i det de gjorde och hade nepalesernas bästa för ögonen, inte bara det kortsiktiga som dövade deras samvete utan det som hjälpte människorna mest i längden. De respekterade nepaleserna, såg dem som jämlika och lärde sig av dem. Jag menar inte att ingen i programmet gör det, men det är inte riktigt den attityden de går in med. Hur skulle de kunna göra det när de ska göra reklam för en européisk hjälporganisation?
 
Jag förstår om det låter som att jag bara sågar det här programmet, deltagarna och SOS Barnbyar. Det är inte det jag vill, även om jag som ni märker ser problem med deras approach. Jag är övertygad om att de har goda motiv och gör en enorm skillnad i Nepal! Men jag tror att vi måste fundera över hur vi ser på länder vi ger ekonomisk bistånd till- ser vi landet som helhet? Förstår vi att det lika gärna kunde varit vi som föddes i Nepal eller Malawi och att vi inte på något sätt är bättre än dem? Och inser vi att vi kanske inte alltid gör saker bättre, att vi måste fundera noga på vilka sätt vi hjälper på så att det faktiskt blir så bra som möjligt för människorna det handlar om? Västerlänningar har genom historien gjort mycket skada när vi kommer med våra "moderna" idéer och ska förbättra mindre utvecklade länder. Allt i våra länder är inte bra. Framför allt måste vi bemöta människor med respekt och ödmjukhet.
 
Här står vi med våra blomkransar, för två år sedan när vi bodde några dygn i en nepalesisk by som drabbats hårt av jordbävningen. HÄR kan ni läsa mer om den tiden. Där gjorde vi kortsiktiga insatser- hur mycket hjälpte vi egentligen? Var det mest för vår egen skull? Svåra frågor. I framtiden vill jag undvika att åka till ett land och vara där i några veckor eller månader, lära känna människor och sedan sticka- jag vill investera i de projekt och de relationer jag engagerar mig i. Jag tror det är det bästa. Framför allt måste människor som själva kommer från landet engagera sig, västerlänningar kan inte komma och styra allt. Till vänster på bilden ovan ser ni Milan, en fantastisk kvinna från den nepalesiska organisation mina föräldrar jobbade med under 2015. Hon uppoffrade så mycket av sin tid och energi för att besöka drabbade byar, möta människor och förbättra deras liv. Hon hade ingen kamera med sig och inga beundrande tittare, hon var en vardagshjälte som la ner hela sitt liv för de som behövde henne. Wow.
 
Oavsett vad jag tycker om En resa för livets agenda är jag glad att Nepal får uppmärksamhet i media. Om ni vill få en liten inblick i hur landet ser ut, varsågoda att kolla, men var medvetna om att det är utvalda delar ni får se, och Nepal är så mycket mer än det.
 
 
PS. Fick ett tips om  dokumentären "Biståndsfällan" (UR play) som verkar väldigt intressant- titta på den ni också!
Hannah

Kloka tankar! Har själv funderat mkt kring detta då jag har varit delaktig i olika projekt i en liten by i Zambia. Hur hjälper man utan att stjälpa? Hur undviker man att det blir paternalism? Hittade en dokumentär som tar upp liknande funderingar.
https://urplay.se/program/194994-bistandsfallan

Svar: Ja, visst är det svåra och viktiga frågor! Dokumentären verkar jätteintressant, den ska jag kolla på. Tack för tipset och för din input!
Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress