0

En kort uppdatering

Hejhej, jag vill mest meddela att jag lever och att bloggen inte har dött ut... Jag fattar inte varför den 1,5 vecka jag varit tillbaka i Sverige har känts så stressig, jag har inte gjort jättemycket egentligen. Men jag har ändå träffat folk (utanför familjen) eller haft något annat inplanerat varje dag. Den här veckan har jag blivit universitetsstudent, hur vuxet låter inte det?! Tänkte berätta lite mer om min nya vardag så småningom men just nu finns det flera saker på min att göra-lista som kommer före att blogga... så det längre inlägget får vänta.
 
Som ni märker har jag bytt bloggdesign (igen). Ni som följer bloggen vet att jag tröttnar rätt fort på designen och byter bilder, färger och textsstil ganska ofta. Nu har jag även bytt själva mallen eller vad det heter, vi får se om jag upptäcker nackdelar med den snart eller om den får stanna... När det gäller header-bilden så är det ett foto mamma tog på mig förra vintern. Jag ville ha bilder som skulle representera hur Jesus hjälpt mig ur depression, och mer specifikt ett tilltal jag fick vid ett förbönstillfälle som jag skrev om här. För två år sedan var jag djupt nere i depressionens mörker men för ett år sedan upplevde jag verkligen Guds beskydd. (Den här vintern har jag ju flytt till Nepal en stor del av tiden och har "beskyddats" av det.) Fotot representerar för mig upprättelse och hoppet Jesus givit mig; jag går framåt trots att det är vinter och vinden blåser i mitt hår. Det är oredigerat och inte perfekt men jag tycker om det.
 
 
 
Nu ska jag städa mitt rum och boka bussbiljetter till helgens mysigheter, men om ni går in här om några dagar så är mitt mål att det ska finnas ett nytt inlägg om den senaste veckan!
Om mig Depression Hopp Jesus
1

Att byta land

Som fortsättning på inlägget om min resa tillbaka till Sverige tänkte jag skriva lite mer om hur övergången mellan de två väldigt olika länderna har gått. Jag har varit tillbaka i Karlstad i fem dagar nu efter drygt elva veckor i Nepal. Det känns så naturligt att vara här igen men samtidigt overkligt.
 
Att återanpassa sig till det ena landet efter att ha varit i det andra går, som jag skrev i oktober när jag precis kommit till Nepal, rätt snabbt nu för tiden. De tre saker som har känts mest ovana är nog att kranvattnet är dricksbart, att ha västerländska kläder och att kunna prata svenska med nästan alla. Det här med att undvika att få i sig kranvatten har verkligen blivit en vana: att inte ta i mat med blöta händer, försöka att inte få vatten i munnen när man duschar eller tvättar ansiktet, borsta tänderna med en flaska dricksvatten osv. Det är verkligen lyxigt att ha dricksvatten i kranarna! När det kommer till kläderna har jag verkligen levt i kurta suruval de här elva veckorna, inomhus på kvällarna har jag haft mysbyxor rätt ofta men jeans, tighta tröjor och liknande har jag nästan inte använt alls. Jag måste säga att jag inte gillar svenska kläder särskilt mycket, det är svårt att hitta sådant som varken är obekvämt, tråkigt, oanständigt eller helt enkelt fult... Sist men inte minst språket, alltså vilken härlig känsla det är att kunna prata obehindrat! Jag måste inte tänka efter hela tiden och missförstå folk, det bara flyter på liksom. Det ska man inte heller ta för givet, tänk vad många som måste prata svenska hela dagarna fast de inte kan det flytande. Det är verkligen ansträngande!
 
Har inte många bra kurta suruval-bilder och här var mitt ansikte inte fint. Men ni ser ju, kläderna är luftiga & sköna och mönstrade & färgglada! Love it
 
 
Det finns många saker jag har njutit av de här dagarna. Några exempel är otroligt enkla och smidiga duschar, en supermjuk, fluffig och VARM säng (det är obekvämt att sova i fleecetröja) och att slippa ha på mig fyra lager kläder inomhus på kvällarna. Som jag skrev i slutet av det här inlägget var de obekväma aspekterna av vardagen i Nepal inget jag stördes av särskilt mycket, men nu när jag är i Sverige njuter jag ändå av deras motsatser. Den första svenska duschen på nästan tolv veckor var verkligen helt fantastisk. På ett mindre ytligt plan har det också varit jättehärligt att få sitta vid köksbordet med min familj igen och att få träffa den stora familjen jag har i församlingen. Som jag skrev i inlägget jag länkade ovan- att få vara en självklar del av gemenskapen, att inte vara inneboende i huset och bara på några veckors besök i andra sammanhang.
 
Det jobbigaste med att komma tillbaka till Sverige hittills tycker jag har varit det kyliga bemötandet man får av främlingar. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker jag har mött flera personer som verkligen inte varit trevliga, t ex en busschaufför som dumförklarade mig och en man på biblioteket som bara kändes allmänt kylig och inte log en enda gång fast vi hade en lång konversation. Den här reservationen och oartigheten gentemot människor man inte känner upplever jag verkligen är något som är så typiskt för svensk kultur och ovanligt i resten av världen. Tänkte faktiskt skriva ett inlägg om den svenska och den nepalesiska kulturen, deras positiva och negativa sidor, så jag sparar den djupare analysen till lite senare...
 
För att gå tillbaka till de materiella grejerna så gjorde jag en lista i mina anteckningar på mobilen över allt jag klarade mig helt utan eller i princip utan under de fem veckorna i Tansen. Där står bland annat:
• dator (hade med den men kunde inte wifi-lösenordet utan måste be någon i familjen fylla i det och det orkade jag inte, jag kände inte så stort behov av datorn heller)
• pasta (förutom ett paket på 200 g. Vad kul det vore att veta hur många portioner ris jag ätit under de totalt elva veckorna. Mer än en portion om dagen i snitt i alla fall!)
• jeans (hade med mig ett par men skickade dem till Sverige med familjen, kurta suruval-byxor är så mycket skönare!!)
• tvättmaskin (det vet ni ju redan, tror jag handtvättade sju gånger)
• strykjärn (använde två gånger, det är inte heller många nepaleser som har och jag har faktiskt inte känt så stort behov av det heller. De flesta kläder slutar vara skrynkliga när man haft på sig dem i några timmar. Och när inte många runt omkring en har strukna kläder känner man sig ju inte så skrynklig...)
• återvinning (det är ovanligt i Nepal, när vi bodde där eldade vi i princip allt, även plast, gummi m.m. Nu finns det en sopbil åtminstone. En gång återvann jag dock två plastflaskor, de har börjat återvinna dem utanför sjukhuset. Det var en fantastisk känsla!!!)
 
Snö och minusgrader har jag ju också klarat mig utan och det har jag inte direkt saknat. Jag har mest stannat inne de här dagarna, då kan man nästan låtsas som att det inte är vinter... Men jag har inte bara suttit inne på mitt rum. Jag har varit i kyrkan två gånger, på gudstjänst och på bönekurs, jättebra verkligen. Kanske får bli något inlägg framöver om saker jag tar med mig från den kursen. Så har jag äntligen klippt mig igen, hos fantastiska Sara från församlingen som kan det mesta- skriva musik till kyrkans musikaler, göra egna smycken, sy om studentklänningar (min köptes på tradera & syddes in av Sara) och rätta till mitt hår när det är kaos. Fy vad skönt det är att ha jämnt hår igen!  
 
I måndags kom två vänner på besök, ett par som varit i Tansen korta perioder samtidigt som oss (inte nepaleser alltså). Vi lagade daalbhat tillsammans, jag testade tre recept som jag lärde mig av Santi, Mina och så hustrun i familjen jag bodde hos, de blev helt okej! Det går ju inte att få det precis likadant som i Nepal men jag tycker vi gjorde det bra :)
 
Inte en nepalesisk risportion direkt...
 
När jag skulle leta efter bilder på mammas blogg hittade jag ett inlägg hon skrev när de kom tillbaka till Sverige i december och jag tänkte länka det åt er: Att byta världar... Jag och mamma tänker verkligen liknande, utan att ha läst hennes inlägg har jag formulerat nästan identiska tankar både i det här inlägget och i tidigare inlägg (Glimtar från vardagen i Nepal t ex). Hon har ju influerat mig såklart men vi är helt enkelt väldigt lika i vår syn på Sverige och vår kärlek till Nepal. Har fått höra så många gånger under Nepalveckorna att jag är lik mamma och det är jag stolt över ♡
 
Det här blev ett litet ostrukturerat inlägg, sorry about that. Det känns fortfarande inte som jag tagit igen all sömn jag gått miste om pga resan + jetlag så jag skyller väl på det. Men sammanfattningsvis- det finns både positiva och negativa grejer med att vara tillbaka i Sverige. Det allra bästa är ju helt klart människorna- familjen och vännerna! Har träffat en hel del av dem redan och ska få träffa många fler de närmsta veckorna, från Karlstad och från andra platser. Det känns som att det kommer bli en väldigt social vårtermin och jag älskar det! 
 
Passar på att säga TACK till alla er som följt min resa och till er som uppmuntrat mig på olika sätt! Det betyder mycket. Bloggen kommer fortsätta att uppdateras förstås, min vardag kommer inte vara lika spännande bara ;)
0

Resan till Sverige

Sist jag bloggade satt jag vid skrivbordet på mitt rum på Goshen i Kathmandu, nu sitter jag vid mitt eget skrivbord i min familjs hus i Karlstad. Det är så konstigt att man kan byta land på mindre än ett dygn. Det känns verkligen som två helt olika världar, det är svårt att förstå att båda finns på den här jorden och människors liv pågår som vanligt på båda platser samtidigt. Svårt att sätta ord på men jag vet att en del av er förstår precis vad jag menar.
 
Dagen i Kathmandu, min sista dag i Nepal, packade jag, vägde väskor, promenerade i staden, gick vilse, köpte några smågrejer, skrev dagbok på taket och åt på restaurang. Någon hårklippning blev det inte, ringde till en frisörsalong som tog orimliga 1000 rs (80 kr), tio gånger så mycket som jag betalade i Tansen och dubbelt så mycket som jag betalade i Pokhara. Nepals prisnivå är ju mycket lägre än Sveriges och jag visste ju inte ens om de var bra på att klippa så jag bestämde mig för att vänta med det.
 
De sista dagarna var det på något sätt svårt att njuta av Nepal för jag kände sådan press (från mig själv) på att njuta av allt samtidigt som det kändes som att jag nästan var på väg därifrån redan. Något slags mellanläge, den vardag jag haft i Tansen i en månad hade tagit slut men jag hade inte lämnat Nepal än. Det var väl de dagarna jag sörjde som mest. Det blev många tårar under de sista dagarna och när flyget lyfte från nepalesisk mark. Jag vet inte om ni tycker att det låter överdrivet eller om ni kan sätta er in i mina känslor, men det är verkligen en stor del av mig själv som alltid finns kvar i Nepal. De fem år jag minns tydligast från min barndom levde jag där. Jag fick många vänner där och många förebilder. Viktiga värderingar jag har skapades där, i mötet med en helt annan kultur och en helt annan livsstil. Jag har helt enkelt formats så mycket av Nepal och jag känner verkligen att Gud har gett mig en liten del av Hans kärlek för det landet. Därför gjorde det så ont att lämna utan att veta när jag kan komma tillbaka.
 
Didin på Goshen fixade en taxi till flygplatsen åt mig, när jag har tänkt på det tidigare har jag tyckt det känts läskigt att åka taxi själv i Kathmandu, det tar typ en halvtimme till flygplatsen och ni kan säkert också tänka er flera skräckscenarion för en ensam tonårstjej. Men den här chauffören var vän till didin och kristen så jag kände mig väldigt trygg. Jag valde att åka mycket tidigare än vad mamma och pappa hade gjort för att ha gott om marginal innan flyget gick, och eftersom det var två timmar försenat blev det en rätt lång väntan på flygplatsen. Men först checkade jag in mina resväskor, jag hade två och ville checka in båda så jag bara skulle behöva ha min ryggsäck som handbagage. Jag visste att de var på gränsen för vad de fick väga men visste inte exakt eftersom det bara fanns en badrumsvåg på Goshen. När jag ställde väskorna på vågen och såg att de vägde mer än ett kilo för mycket blev jag väldigt nervös, såg framför mig hur jag skulle behöva öppna väskorna inför allt folk bakom mig i kön och välja ut kläder och presenter till familjen från vänner att offra... Men de två männen som stod där kommenterade det inte ens, vilken lättnad! Och det var så skönt att slippa dra runt på en resväska när jag var ensam, jag hade ju behövt ha koll på den hela tiden.
 
Jag tog typ inga bilder på resan...
 
På planet från Kathmandu fick jag en fönsterplats, där var Gud med igen. Jag kunde få en sista skymt av Nepal och kunde gråta ifred. Bakom mig satt en dansk som pratade med grannen om hur vänliga nepaleser är, vilka hjärtan de har. Att det är så annorlunda från Danmark. Det fick mig ju inte att gråta mindre direkt. Fy vad ont det gjorde. Men jag hade några ord ur en lovsång i huvudet, vi sjöng den på min sista nepalesiska gudstjänst. Den är översatt till nepali, på engelska heter den Power Of Your Love och då går refrängen såhär: 
 
Hold me close 
Let Your love surround me 
Bring me near 
Draw me to Your side 
And as I wait 
I will rise up like the eagle 
And I will soar with You 
Your Spirit leads me on 
In the power of Your love
 
När marken nedanför knappt syntes längre flyttade jag blicken till himlen och möttes av en fantastisk syn. Molnen låg som ett täcke och solen sken, det var så vackert. Jag kände verkligen att Jesus var så nära mig och tog mig igenom både den yttre och inre resan från Nepal till Sverige.
 
Resan till Istanbul tog 8,5 timme och kändes ganska seg. Det är inte bara miljöaspekten som gör att jag ogillar att flyga. Jag har jättesvårt att sova på flyg, efter att ha ätit och sett en film satt jag i det nedsläckta planet i säkert tre timmar och försökte bara somna (utan att lyckas). Till slut landade vi, två timmar försenade som sagt men det var bara skönt för då slapp jag vänta så länge i Istanbul. Jag hade gott om tid från början så det var lugnt. I gaten fanns det andra svenskar och det kändes väldigt konstigt. I mitt huvud kändes det fortfarande som att jag skulle prata nepali om jag skulle säga något till en främling. 
 
Flyget mellan Istanbul tog bara 3,5 timme men då hann jag i alla fall sova typ timmar, äntligen. Enligt nepalesisk tid var den resan typ mellan klockan 02 och 05.30 så då var jag ju rätt trött. Men jag blev väckt av mat, fett ris med fet aubergine och kyckling som jag såklart inte åt. De fyra måltiderna jag fick på flygen till och från Nepal den här gången var samma allihop. Turkish Airlines har inte så bra fantasi när det kommer till glutenfri mat helt enkelt.
 
Jag landade på Arlanda strax innan 01 svensk tid. Efter att ha hämtat mina väskor hade jag 3,5 timmars väntan innan min buss till Karlstad kom. Då kände jag mig inte så trött och framför allt hade det varit obekvämt och krångligt att sova där med resväskorna och allt. Så jag kollade på Vår tid är nu (den kan bara ses från Sverige), skrev dagbok och fascinerades av de svenska toaletterna. Att man slänger papper i toan och att det är så enkelt att spola. De var även väldigt mycket fräschare än både toaletterna på Kathmandus och Istanbuls flygplatser!
 
04.45 gick bussen och då fick jag ytterligare två timmars välbehövlig sömn. Men när solen höll på att gå upp tittade jag ut över Sveriges vinterlandskap och fick se en otroligt vacker, starkt rosa himmel. Det kändes som att Gud pekade på den och sa till mig med glimten i ögat, "Sverige är också vackert". Även om det är väldigt platt och lite för urbaniserat...
 
När jag kom fram till Karlstad vid 9 stod hela familjen plus Morfar och Kerstin och väntade på mig med en ros och en nepalesisk flagga (tycker de kunde ha tagit studentskylten också när de ändå höll på... ;). Så overkligt att stå där på Karlstads busstation i minusgrader och krama om dem. Fantastiskt att få träffa dem igen! 
 
Yes, det var resan. Strax kommer ett inlägg där jag berättar lite mer om hur övergången från Nepal till Sverige varit och vad jag gjort de senaste dagarna!