Jesus, Nepal, adoption & tankar från min vardag

Sista dagen i Nkinga

Nu har vi varit i Tanzania i två veckor och i Nkinga i nästan två veckor. Det betyder att imorgon bitti är det dags att åka vidare, det blir en bussresa på ca 12 timmar och sedan en bilresa innan vi är framme vid Mikumi National Park. Där ska vi sova en natt, för att dagen efter åka på safari på morgonen och på eftermiddagen åka vidare till Bomani Beach. Där ska vi ha lite semester i några dagar innan flyget går mot Sverige, fredag den 20 april. Så här ser planerna ut i alla fall, man vet ju aldrig om något kommer ändras…

Det känns både sorgligt, jobbigt och skönt att lämna Nkinga. Jag är inte så taggad på allt resande men samtidigt blir det spännande att se nya platser. Veckorna här har varit bra, jag har hunnit plugga en hel del men även göra andra saker. Jag tänkte berätta lite om vad vi gjort sedan jag skrev sist, för en vecka sedan.

I söndags var vi på gudstjänst i pingstkyrkan nära sjukhuset. Det var mycket musik och dans, det var härligt, och det är en häftig känsla att vara i en så stor grupp av kristna syskon från en annan del av världen! Det var en jättestor församling, den stora kyrkan var full och det satt till och med folk utanför byggnaden.


Den fina kyrkan!


Dagen efter, en måndag, besökte jag och Moa Nkinga English Medium School tillsammans med sjuksköterskestudenterna. Det är en skola för barn mellan 3 och 14 år och den ligger också jättenära sjukhuset. Vi blev runtvisade på skolan, som såg ganska fin ut med målningar av alfabetet på väggarna. Mycket var förstås annorlunda från i Sverige, till exempel bodde 180 av eleverna på skolan, i kala, gråa sovsalar fyllda med våningssängar och träskåp där eleverna hade sina saker. Att så pass små barn får bo där utan att träffa sina föräldrar på kanske flera månader känns ganska sorgligt… Samtidigt får de ju utbildning vilket inte är en självklarhet här. Man påminns om och om igen hur bra mycket är i Sverige- tänk att jag, förutom gratis läromedel och gratis lunch, får betalt varje månad för att gå i skolan?! På Nkinga English Medium School var det skolavgift även för de yngsta barnen, och mannen som visade oss runt berättade att många av föräldrarna hade problem med att betala den.

När vi gick runt på skolan kom det fram ett gäng tjejer i 6-årsåldern och ville känna på våra ljushyade armar. Sedan följde de med oss och höll oss i händerna. Lite gulligt och lite jobbigt. Tänk om alla människor vore blinda för hudfärg...

I onsdags hälsade vi på en pastor och hans familj. Vi hade sagt innan att vi inte ville ha jordnötter, eftersom John är allergisk. Pastorns fru plockade fram en tallrik med bananer och en stor kastrull med någonting i. Så öppnade hon den, och vad tror ni den var fylld med om inte jordnötter? Vi blev lite nervösa, men John fick sitta en bit ifrån och det gick bra. Vi andra tyckte att det var goda jordnötter, de var kokta i sitt skal. Vi hade aldrig ätit jordnötter på det sättet förut så det var roligt! De var ju närodlade också :)

I torsdags fick jag, Moa, Juni och mamma uppleva ett litet äventyr. Vi följde med ett gäng tanzaniska sjuksköterskor på ”mobile clinic”, vilket innebar att vi åkte jeep i ca en timme till en by dit personal från sjukhuset åker ungefär en gång i månaden. Jag är inte säker på om de kör samma grej varje gång, men den här gången var det i alla fall fokus på mödrar och deras små barn. Alla barn skulle vägas i en våg som hängdes upp i ett av träden, och sedan fick vissa av dem vaccinationer. Jag, Moa och mamma hjälpte till litegrann med vägningen, jag skrev upp vikterna, som den manlige sjuksköterskan envisades med att säga på swahili för att jag skulle lära mig… Det var ju en kul idé men det blev mycket mer stressigt än om han hade sagt på engelska (vilket han kunde jättebra). Det var i alla fall kul att få hjälpa till litegrann, det var ca 270 barn som vägdes (!!) så det var en lång kö. Förutom det var jag mycket med Juni. Hon klarade dagen väldigt bra! Men vi fick väldigt mycket uppmärksamhet av både mammor och barn. Det märktes att de funderade på hur vi hörde ihop- tre ljushyade och en mycket yngre mörkare flicka. En kvinna tog mod till sig och frågade mig direkt om det var jag som var Junis mamma (jag tror det var det hon sa, jag förstår ju inte swahili…). När jag pekade på mamma var det många som skrattade. De förstår väl helt enkelt inte hur det går ihop.


Mammor och barn i kö till vågen.


Det hade regnat mycket natten innan vi åkte, så det var fullt med stora, djupa vattenpölar på vägen som jeepen fick köra igenom så vattnet skvätte. På ett ställe var det en riktigt stor och djup pöl och en minibuss satt fast där. Vi var lite nervösa när vi var mitt i pölen och knappt kom framåt, men så backade chauffören och lyckades köra igenom pölen. Vi och människor ute på gatan hurrade :)

Samma kväll åt vi middag hemma hos en sjuksköterska och före detta sömmerska som har sytt en del kläder åt oss. Hon och hennes familj bodde i ett väldigt fint hus och maten vi fick var jättegod- kryddat ris, linsgryta och kålsallad, bland annat. Det var nog den godaste mat jag ätit här hittills! Oftast äter vi mat som Juliana, vår hushållerska, har lagat, och den har inte varit så jättemycket smak i. Vi vet dock inte hur autentisk den är, eftersom Juliana har jobbat länge med svenskar så kanske maten är anpassad efter några andra svenskars önskemål. Att man med jämna mellanrum känner gruskorn i munnen påverkar också matupplevelsen negativt. Det kan komma från riset, spenaten, vattnet eller kanske alla tre. Det var så i Nepal ibland också, och det är klart att det inte är så roligt. Men lite skit rensar magen, eller vad säger man...

Igår var det en speciell kväll. Det var nämligen avslutning för Pediatric Nursing Course, som har varit mamma och Maritas uppdrag de senaste veckorna. De har suttit uppe sent på kvällen och förberett, och på dagarna har de undervisat och gått med på sjukhuset. Så igår var det alltså dags för avslutningsceremonin och hela vår familj var med. Det var tal, sång (en av männen agerade körledare och ledde hela gruppen i en egen sång med texten ”jag vill se världen från barnens ögon”, en fras mamma ofta använt, så roligt!), utdelning av diplom och till sist även mat. Under tiden vi satt därinne började det ösregna, det bara vräkte ner, så vi fick faktiskt åka jeep hem trots att det inte är så långt. Om ni vill läsa mer om mammas kurs hänvisar jag än en gång till bloggen poardeby.blogg.se, som är mamma och pappas blogg.


Yes, det var en lång uppdatering från Nkinga :) Det är verkligen kul att se att folk läser, och alla böner uppskattas också, för vår hälsa till exempel. Jag tycker vi har mått förvånansvärt bra, jag tog med mig en väldigt seg svensk förkylning som jag nu är frisk från men som pappa fått, och några dagar var vi alla lite dåliga i magen efter att ha ätit mat under bussresan som man tydligen inte borde ätit, men förutom det har vi varit friska! Förhoppningsvis får vi fortsätta vara det.

Nu är det dags för mig att plugga lite mer, ha det fint! Har ni frågor eller kommentarer är de mer än välkomna ;)

En vecka i Tanzania
Jag har sagt det förut och säger det igen: kreativa rubriker är inte min grej. De är ju tydliga åtminstone…
 
En av resans tre veckor har nu passerat. Jag sitter vid skrivbordet på mitt och Moas rum med en väldigt idyllisk scen utanför fönstret framför mig: solen skiner på gräsmattan, där fjärilar fladdrar runt. Till vänster är ett guavaträd (tror jag, det är i alla fall väldigt likt Nepals guavaträd) och till höger ett träd med rosa magnolior. Mellan träden finns en vattenpump, den är lite lik vattenpumpar från förr som finns på vissa svenska gårdar. Himlen är blå och fåglarna kvittrar- det är verkligen sommarväder här (fast varmare och fuktigare än svensk sommar). Och naturen är otroligt vacker!
 
Tiden här har dock inte bara bestått av idyll. Som jag tidigare förutsagt är det lite jobbigt att vara i ett land som på många sätt är så likt mitt älskade Nepal, men ändå inte är det. Växterna, luftens doft efter att det har regnat, husen, de galande tupparna, till och med en del av maten- mycket påminner om landet där jag tillbringat fem år av min barndom. Jag tror jag längtar dit ännu mer nu än vad jag gjort i Sverige. Men det innebär ju också en tacksamhet för tiden jag har fått tillbringa i Nepal och alla minnen jag har därifrån.
 
En annan sak som är lik Nepal, och som jag förutsade i det här inlägget, är all uppmärksamhet man får som västerländsk när man är ute bland folk. Det blir ju ännu mer så när vi är en familj på sex personer (varav en inte ser så västerländsk ut…). Mest skrattar folk, och det kan man ju bjuda på. Men det är jobbigt att inte kunna smälta in, och känslan av att vara priviligierad och samtidigt utsatt på något sätt är ganska märklig. Ibland skulle jag bara vilja avsäga mig alla mina privilegier för att kunna vara på samma nivå som tanzanierna eller nepaleserna, men samtidigt är jag tacksam för alla de möjligheter och goda förutsättningar jag har fått genom att födas som svensk. Jag tycker att det är svårt, jag funderar mycket på det där. Det är så stora kontraster mellan livet i Sverige och livet i Nepal eller i Tanzania, människor har så olika livsvillkor. Hur ska man hantera de kontrasterna?

Nu har ni fått ta del av lite funderingar men kanske är ni nyfikna på vad vi faktiskt gjort under den här veckan? Svaret är väl att mamma har gjort väldigt mycket (undervisat och varit på sjukhuset) medan vi andra tillbringat ganska mycket tid här i huset, pluggat, lekt, läst, ätit… Moa har dock gått med på rond på sjukhuset, hon pluggar ju till undersköterska. Det är tacksamt att vara här som sjukvårdsintresserad, jag är ju tyvärr inte alls det. Jag är spruträdd, har haft fobi för operationer som yngre, och tycker att det mesta som har med sjukvård att göra är ganska obehagligt. Det är ju ganska tråkigt, men jag är glad för Moas skull och stolt över mamma!
 
Lite annat har vi också gjort som familj, varit ute på promenader i området till exempel. I närheten av sjukhuset finns det en hel del små affärer och en hyfsat stor väg, men när man går en bit märks det verkligen att vi är på landsbygden. Igår promenerade vi ca 3 km (nåt sånt i alla fall) till några stora stenar, tillsammans med Marita och fyra svenska sjuksköterskestudenter som har praktik här i några veckor (vi är verkligen ett helt gäng svenskar här och när några åker kommer det nya). Idag var vi på marknaden som sätts upp varje lördag. Där kunde man köpa kläder, fröer, grönsaker, plastleksaker och allt möjligt annat. Det är verkligen varmt i solen, människor överallt och även flugor överallt (!) så det var inte superkul, men ändå roligt att ha upplevt det.
 
Något som dock är värre än flugor är ju myggor. Som jag tidigare nämnt är jag lite rädd för att få malaria, även om risken är minimal med tanke på att vi äter malariavaccin varje dag, har myggnät på alla fönster, använder myggmedel och sover under myggnät. Dessutom har jag inte sett så mycket myggor, men de är små och förrädiska… I förrgår natt innan jag somnade stördes jag av en myggas surr utanför mitt myggnät och var lite orolig att den skulle hitta en väg in, så igår kväll när jag och Moa hörde en mygga igen var vi fast beslutna om att döda den. Jakten varade i ungefär en kvart, sedan lyckades Moa smälla den mot väggen och vi hurrade så att mamma kom in och undrade vad som hänt. Imorse vaknade jag dock och det första jag såg var en mygga som satt på INSIDAN av mitt myggnät och tvättade benen… Det gjorde den dock inte länge till. Trots detta inbrott har jag har mirakulöst nog inte märkt av ett enda myggbett! Det kanske var Guds beskydd helt enkelt.
 
Nu har det här inlägget blivit ganska långt så jag tror att det är dags att avsluta. Jag ser fram emot att visa er Moas fina, högkvalitativa kamerabilder när vi är tillbaka i Sverige och har wifi, men den här gången blir det bara en liten mobilbild på familjen från promenaden igår kväll. 
 
Vad jag tycker om dem <3
Inspiration till att leva annorlunda
Ni som känner mig vet att jag har ett stort engagemang för miljöfrågor och att mycket av min vardag påverkas av det. Vad kommer det från? Jag fick den frågan härom veckan och konstaterade att det har funnits hos mig i många år, men familjen kommer det inte från och jag kan inte komma på något annat specifikt som satte igång det. Jag tror att det kan vara en av de saker Gud har lagt ner i mig som person helt enkelt, som jag brinner extra mycket för. Jag tror verkligen att vi som kristna är kallade att ta hand om skapelsen- naturen, djuren och framför allt andra människor. För klimatförändringar och miljöförstöring som sker på olika sätt påverkar inte bara naturen i sig utan också människor över hela världen, som jag som Jesu efterföljare vill älska som mig själv. 
 
Ofta tycker jag att de tankar jag har och de vanor jag vill odla möts med motstånd eller åtminstone skepsis. Men för några veckor sedan blev jag medlem i en organisation som för samman kristna med övertygelsen om att vi måste leva annorlunda, vi måste gå i en annan riktning än vad vi gör idag. Organisationen heter God Jord och på sin hemsida presenterar de sig såhär:
 

God Jord är en kristen organisation med syfte att hjälpa individer och kyrkor att leva hållbara liv som speglar Jesus osjälviskhet och Faderns kärlek till sin skapelse.

Vi reagerar på vår tids konsumtionshets, själviskhet och materialism och vill istället vara efterföljare till Jesus som lever i enkelhet, osjälviskhet och förundran inför skapelsen. Detta gäller alla kristna. Därför vill God Jord samla, inspirera och praktiskt hjälpa lärjungar till helhjärtade, hållbara liv. Helhjärtat, för Gud och för våra medmänniskor. Hållbart, både ekologiskt, socialt och andligt.

[...]

Vår organisation grundar sig på några enkla bibliska principer;

- Alla kristna är kallade att vårda och värna skapelsen

- Alla kristna är kallade till osjälviska liv där vi sätter andra före oss själva

- Alla kristna är kallade att förverkliga Guds vision för jorden

God Jords längtan kan sammanfattas i att vi vill inspirera till liv levda efter Guds hjärta där vi som efterföljare omfamnar allt det Gud värderar. Vi lever i en brusten och fallen värld och mitt i det är vi satta att förmedla ett glädjebudskap om upprättelse, helande och kärlek. Att göra vårt bästa för att Hans vilja ska ske, på jorden såsom i himlen, tills Jesus kommer tillbaka.


Det var utdrag ur God Jords vision, HÄR kan ni läsa hela. Jag tänker också länka till två inlägg från deras blogg, för jag tycker att det här är superviktigt och jag längtar efter att fler ska få upp ögonen för det uppdrag som jag tror att Gud har gett oss i den här världen. Jag blir så uppmuntrad och inspirerad av det som skrivs och vill dela det med er, helt enkelt! Så här kommer två tips på inlägg att läsa tillsammans med korta utdrag från dem, båda skrivna av Johannes Widlund som är ordförande för God Jord.


Att leva som globala syskon

Ofta tror jag att de största hindren för att leva som vi vill/ som Gud vill/ som planeten kräver, är att vi bygger oss mentala barriärer. Vi underskattar vår makt att styra våra liv, att bryta oss ur mönster. Vi behöver låta oss förändras genom tankens förnyelse (Rom 12:2).

En sådan tanke handlar om vem vi jämför oss med. Vem är vi? Jag drömmer om ett närmare syskonskap i den globala kyrkan. I en svensk pingstkyrka är det kanske konstigt att inte resa långt eller att äta vegetariskt, leva enkelt eller till och med gå hungrig. Men om jag lyfter min blick är vi som en kristen storfamilj uppbyggda av en majoritet av människor som inte kommer i närheten av vårt välstånd. Vi behöver börja jämföra oss med systrar och bröder i Kenya, Bangladesh, Brasilien.


Overshoot day- det finns hopp!

Gud har gett oss en god väg att vandra på, oavsett om det ”räcker” eller ”lyckas” eller inte så är det inte där vi som kristna ska ha vår motivation, i enbart resultaten. Vi ska leva så rättvist och kärleksfullt vi bara kan oavsett om det ser helt kört ut. Jag vill leva på ett sätt att folk undrar var jag egentligen får all motivation och kärlek ifrån. Mitt bidrag till skapelsens och mina globala medmänniskors välmående kan kännas så litet, men om vi fäster blicken på Jesus och låter oss inspireras av den djupa kärlek som finns där kommer vi få motivation. Varje handling är betydelsefull. Hela vardagen en chans att ge uttryck för kärlek till Gud, hans skapelse och kronan på densamma, våra bröder och systrar. Så tänk inte för mycket på resultat och vilken påverkan du har/inte har, fäst bara blicken på Jesus och kämpa på! Låt dig förändras av hans närvaro och låt hans osjälviskhet skölja bort begären/beteendena som gör ditt klimatavtryck lite väl stort.

Foto: Moa Ardeby


Så bra och inspirerande tycker jag!! Jag vill avsluta med ytterligare ett citat från en av inläggen ovan, av Johannes Widlund alltså, som jag tycker är så otroligt bra och stämmer in i.

Mitt mål är att leva på ett sådant sätt att jag inte känner att jag behöver be om ursäkt när jag träffar mina mest utsatta syskon. Det innebär ett hälsosamt men enkelt liv, där jag är beredd att offra privilegier för att min kyrkofamilj ska få grundläggande rättigheter uppfyllda. Ett liv där jag inte fastnar i att jämföra mig med sponsrade personer på instagram, utan snarare med snickarsonen från Nazareth och alla hans globala lärjungar. Om vi förvandlar våra tankar, kommer vi förvandla världen!