Jesus, Nepal & tankar från min vardag

Mellan Tansen & Okhaldhunga
Nu är vi i Kathmandu igen, vi är här i två dagar innan vi åker vidare till Okhaldhunga där vi ska vara i två veckor. 
 
De sista dagarna i Tansen träffade vi folk som vanligt. Vi hälsade även på i vårt gamla hus vilket var känslomässigt, så mycket minnen vi har därifrån. 
 
Att åka till Kathmandu tog 10 timmar med buss, vi har ytterligare 8 timmars väg till Okhaldhunga. Skönt att ha ett par dagars paus mellan resorna. Igår träffade vi Kristin Ottosson som också är missionärsbarn från Tansen fast hennes familj bodde där typ 10 år innan oss. Jättekul att få prata med henne om hennes och vår tid i Nepal. Vi umgicks jättemycket när vi var här 2015, den här gången var vi tyvärr väldigt osynkade men vi har ju fått ses lite i alla fall!
 
Igår var vi också i en turistig del av staden, inte min favorit men. Bland annat kan man köpa Hollister-jeans för 68 kr, inte alls fake. Vi åt lunch på en nepalesisk restaurang som inte var någon höjdare, det var gluten i Palak Paniren (tur att jag frågade), en katt satte sig under vårt bord flera gånger och all mat var inte varm. Så vi hoppas att vi håller oss friska. 
 
En häftig grej när vi var ute på stan var att vi hamnade i en kryddaffär och mina föräldrar började prata med affärsinnehavaren. De pratade om var i Nepal vi bott och vad de gjort, och så frågade han vad vi hade för tro. Så fick mamma och pappa dela evangeliet med den här mannen och berätta hur Jesus ger oss frid och att vi inte behöver prestera för att bli accepterade som kristna. Han var intresserad av kristendomen och mamma och pappa uppmuntrade honom att besöka en kyrka. Spännande hur Gud leder!
 
Det var allt jag hade att skriva idag. Vill än en gång tipsa om mammas blogg, www.nouw.com/pea. Där finns en del bilder, bland annat från lägenheten vi bodde i i Tansen.
 
Trafikkaos på vägen in i Kathmandu. Vi börjar åka kl 06 imorgon så då borde det inte vara så mycket trafik tack och lov. Däremot har vi hört att vägen är dålig, kurvig och nära stup. Men våra andra resor har känts ovanligt trygga så det är väl dags att vi får uppleva en mer typisk nepalesisk busstur.
Daalbhat, arrangerade äktenskap och missionärsbarn
Så har vi snart varit i Tansen i två veckor. På onsdag åker vi vidare mot Okhaldhunga, en by två dagsresor härifrån med buss. (Vi har två nätter i Kathmandu emellan resorna.) Där finns ett missionssjukhus där mamma ska köra en kortversion av sin sjuksköterskekurs. Man kan även se Mt Everest från ett ställe kort därifrån, det har vi bara gjort från flygplan tidigare. Ska bli kul att få se en ny plats, ingen av oss har varit i Okhaldhunga tidigare. 
 
Dagarna i Tansen har varit så intensiva att jag omöjligt kan berätta om allt. Så jag väljer ut några höjdpunkter. En av dem har varit att äta hemma hos "vår älsklings-Santi" som Juni sa. Jag berättade om när vi var i hennes föräldrahem. Hon lagar den godaste daalbhaten, och dessutom var det ju den vi åt till vardags när vi bodde här så det är extra speciellt. Den här gången fick vi träffa båda Santis döttrar, Sarita och Kabita som är 24 och 23 år. Det var jätteroligt att få prata lite med dem. 
 
En annan kul grej var att gå hem till Laxmi didi, en underbar kvinna i 60-70-årsåldern (det är sjukt svårt att gissa nepalesers ålder, och de själva brukar inte veta...) som var vår trädgårdsmästare. Hon hade bjudit in alla västerlänningar på mat, vi var nog 20 personer som kom dit. Det innebar att vi fick prata med folk i "teamet" som det kallas, jag pratade bland annat med lärarinnan Joy och med Rachel, som är ett 18-årigt missionärsbarn som bott i Turkiet, Sydafrika och Skottland. Hon bor här i ett halvår, hos sin faster som är läkare och har varit här i många år. 
 
Juni gungar hemma hos Laxmi.
 
Ett annat intressant samtal var med sonen i en familj vi känner väl. Han är strax över 30, kristen och ingick förra året ett arrangerat äktenskap. Det är fortfarande vanligt i Nepal men ska inte blandas ihop med tvångsäktenskap. Arrangerade äktenskap innebär att det inte är paret själva som tagit initiativ till att gifta sig men oftast är det fortfarande deras eget beslut. Om jag förstod det rätt var det en pastor som kände båda två som föreslagit matchningen. Mannen hade först sagt nej men efter ett tag gick han med på det. Kvinnans berättelse har jag inte hört. De träffade varandra första gången fyra månader innan bröllopet. Det var ett och ett halvt år sedan de gifte sig och sedan dess har de bott i olika städer med en 8-10 timmars bussresa mellan dem. Nu ska deras första barn snart födas och maken ska flytta till sin fru i Kathmandu. Tycker det var jätteintressant att höra hur det kan gå till när ett äktenskap arrangeras i dagens Nepal. Är ni mer nyfikna finns det en dokumentär på Netflix som heter "When Hari got married" som handlar om ett arrangerat äktenskap i norra Indien (kulturen är väldigt lik Nepal). Det är ett mer traditionellt exempel, de hade bara sett varandra en kort stund innan bröllopet och bruden hade i princip inget val. Ganska hemskt tycker ju vi, men samtidigt ligger Sveriges skilsmässostatistik på ungefär 50% så vårt koncept är ju inte särskilt hållbart i alla fall...
 
(För att förtydliga: nej, jag är inte för tvångsäktenskap. Ville ge er en tankeställare- vårt sätt kanske inte är det enda bra sättet. Vi har svårt att ens reflektera över om arrangerade äktenskap är okej, men jag tror inte att de behöver vara sämre så länge båda går med på det.)
 
Idag gjorde jag och Moa något kul. Vi pratade med missionärsbarnen i vår gamla skola om våra upplevelser av att bo i Nepal och komma tillbaka till Sverige efter fem år. Det är en jätteliten skola, nu är de fem elever, så det var ingen stor föreläsning utan ett samtal. Det var så roligt att se vår gamla skola igen, den är sig lik som tur är. Så många minnen vi har därifrån. De tre år jag gick där kommer alltid att vara de bästa från hela min skoltid.
 
Juni utanför skolan.
 
Inom kort tror jag att jag kommer publicera ett inlägg om vad som händer inom snar framtid i mitt liv. Håll er uppdaterade ;)
"Du har blivit tjockare!"
En ganska vanlig kommentar man får här som inte är menat som en förolämpning. Traditionellt sett är det positivt att vara överviktig i Nepal eftersom det visar att man har pengar. Men som tonåring präglad av västerländsk kultur är det såklart inte så kul att höra. Samtidigt är det lite befriande att de sjuka idealen och kraven på smalhet inte är lika framträdande här. Att folk blir oroliga snarare än imponerade när någon gått ner i vikt. Det känns sundare, i många fall är viktnedgång det snarare ett tecken på ohälsa än hälsa. Visst, vi har stora problem med fetma i Sverige medan Nepals enorma problem är undervikt. Men otroligt många av Sveriges ungdomar lider av felaktiga kroppsuppfattningar, ätstörningar eller tendenser till det. Det är verkligheten. 
 
Tänk om alla orimliga kroppar i reklam, filmer och på sociala medier skulle bytas ut mot naturliga kroppar. Och tänk om vi skulle sluta se viktnedgång som något beundransvärt.